Din offerkofta matchar inte din tiara

Prinsessan Meghan anklagar det brittiska kungahuset för illvilja och rasism. När en av planetens mest privilegierade människor drar offerkortet blir det tydligt hur innehållslös offerkulturen har blivit.

Det finns kungligheter det är synd om. Till exempel prinsessan Latifa av Dubai, som hålls fången i hemmet av sin far emiren sedan flera år efter ett spektakulärt flyktförsök till havs.

Och så finns det kungligheter det är lite svårare att sympatisera med. Till exempel prinsessan Meghan, som i helgen förklarade för Oprah Winfrey och miljoner TV-tittare hur hemskt det är att vara medlem av den brittiska kungafamiljen. Bland annat måste man både le mot fotografer och ibland niga för drottningen, och den nyrenoverade kungliga lyxvillan kunde tydligen kännas ensam. 

Meghan har dock inte bara triviala klagomål. Tvärtom menar hon att det brittiska kungahuset för att vara en känslokall, rasistisk institution som varken brydde sig om hennes mentala hälsa eller hennes fysiska säkerhet.

Rasismanklagelsen är både den allvarligaste och den vagaste. En icke namngiven medlem av det brittiska kungahuset påstås ha ställt en fråga om vilken hudfärg Meghans son skulle komma att få. Meghan hörde inte själv kommentaren, och det är omöjligt att veta om det rörde sig om en oskyldig fråga eller en rasistisk kommentar. Men när Oprah hjälpsamt frågar om man ska tolka den som att det vore ett problem om barnet blev ”för brunt”, svarar Meghan:

– Jag hade inte möjligheten att följa upp med ett ”varför”, men om det är antagandet du gör tycker jag att det känns som ett rätt säkert antagande.

I själva verket är det långt ifrån ett säkert antagande. Eventuella rasistiska intentioner kan missuppfattas redan av dem som faktiskt hörde själva frågan ställas. Meghan har fått den återberättad i andra hand och Oprah i tredje hand. Att bygga en rasismanklagelse på så lös grund påminner om hur prins Harry 2016 hävdade att pressens bevakning av Meghan präglades av rasism. Någon sådan trend gick inte att identifiera i tidningarna; i själva verket sprudlade brittiska medier av entusiasm inför Harrys nya flickvän. Åtminstone tills det kungliga paret började använda sin position för att köra ned sina politiska åsikter i halsen på allmänheten.

Några exempel: Uttalandet att de bara kommer att skaffa två barn eftersom barn är så dåliga för klimatet. Ryktet att det första barnet skulle sättas på vegandiet. Ett passionerat barfotatal om klimatet inför USA:s kändiselit, som det hade krävts inte mindre än 114 privatflygplan att transportera till Italien. Ett kungligt formgivet Vogue-omslag prytt av kvinnor utvalda enligt de gamla vanliga identitetspolitiska mångfalds- och åsiktskriterierna: klimat, kroppspositivism, feminism och vänsterpolitik.

Den sortens markeringar gjorde förstås Harry och Meghan impopulära bland folk som inte vill skämmas för att de skaffar barn, äter kött eller ibland åker på semester. Särskilt som de i egenskap av brittiska skattebetalare betalade för kungligheternas livsstil. Bara renoveringen av deras lyxvilla kostade nästan 30 miljoner svenska kronor, även om pengarna senare betalades tillbaka till kungahuset.

Dessutom blev det nyligen känt att kungahuset genomför en formell undersökning av hur Meghan har betett sig mot de anställda. Redan 2018 gjordes en anmälan om att prinsessan ska ha mobbat anställda till den grad att två sade upp sig och en tredje tappade självförtroendet.

Men i Oprah-intervjun är Meghan tydlig: det enda fel hon har gjort är att lita på att kungahuset skulle skydda henne.

Man kan alltså sätta på sig en diamantbeströdd tiara, gifta sig med en prins till folkets jubel, flytta in i en kunglig villa, posera för de förhatliga medierna i märkeskläder som kostar mer än många människor tjänar på en månad – och ändå svepa in sig i en offerkofta.

Kombinationen sticker dock i ögonen. I en samtid där man vinner på att lyfta fram egenskaper som placerar en i kategorin ”förtryckt, svag och skyddsvärd” har offerkoftan blivit populär i så breda kretsar att den börjar bli utsliten. Den har blivit ett smidigt sätt för personer som i själva verket är extremt privilegierade att kamouflera sig som underprivilegierade, vilket medför att eventuella kritiker i en handvändning kan avfärdas som rasister, sexister, homofober och så vidare.

Otroligt nog fungerade det exempelvis för elitpolitikern och mångmiljonären Hillary Clinton att dra kvinnokortet. USA:s vicepresident, den framgångsrika juristen Kamala Harris, har med framgång spelat raskortet. Nu gör alltså även Meghan, som inte bara är multimiljonär i sin egen rätt utan en faktisk prinsessa, ett försök. Om till och med hon, med sina dubbla positioner i den traditionella aristokratin och den nya woke-aristokratin, kan ikläda sig en offerkofta så har offerskap i dess moderna identitetspolitiska betydelse förlorat all innebörd.

Foto: Londisland (CC BY 3.0).

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!