Könsneutrala pronomen och politiskt hyperkorrekta omskrivningar av ordet ”kvinna” har spridits långt utanför de vänsterintellektuella kretsar de härstammar ifrån. I botten finns en föreställning att man förändrar världen genom att förändra sitt ordförråd, men allt man åstadkommer är att politisera sönder språket.
I Sverige har vi länge haft två könspronomen: ”hon” och ”han”. Sedan, 2012, kom ”hen”. Detta könsneutrala pronomen har blivit en vardaglig del av det svenska livet och, enligt ny psykologisk forskning, ändrar det folks sätt att tänka.
Så skrev den svenska ambassaden i Mexiko på sin Facebooksida, ett påstående som onekligen har underhållningsvärde. Om könsneutrala pronomen har en sådan makt över människor, är det ju märkligt att könsneutrala pronomen i språk som mandarin, persiska och flera sydostasiatiska språk inte har fått något synbart genomslag för jämställdheten mellan könen. Och som Thomas Gür påpekade redan 2012, när ”hen” började få genomslag bland medvetna medieeliter: ”Att turkar i över tusen år använt sig av det könsneutrala ’o’, har vare sig åstadkommit jämställdhet, eliminerat kvinnoförtryck eller våld inom familjen.”
Följer man länken i den svenska ambassadens inlägg inser man att påståendet att könsneutrala pronomen ändrar vårt sätt att tänka, är en aning överdrivet. Den psykologiska forskning ambassaden åberopar visar bara att svenskar är mer benägna att använda ”hen” än ordinarie pronomen för att beskriva streckgubbar.
Det finns dock de som anser att den sortens förändringar i sin tur är nyckeln till en jämställd värld (eller i alla fall vad de betraktar som en jämställd värld). Bland vänsterintellektuella är socialkonstruktivismen populär, en tankeströmning som går ut på att världen ser ut som den gör som en konsekvens av hur människor ser den och talar om den. Genom att sätta ord på saker formar man dem. Denna föreställning förklarar den identitetspolitiska vänsterns fascination för språkliga hårklyverier. De bottnar i tron att den som väljer ”fel” ord faktiskt gör världen till en sämre plats, medan den som väljer ”rätt” ord gör världen bättre.
Till exempel: Slutar vi använda n-ordet så försvinner rasism. Slutar vi göra skillnad mellan män och kvinnor när det gäller pronomen så försvinner skillnaderna även i verkligheten. Som genom ett trollslag.
Försöken att trolla bort kön är inte begränsat till pronomen. I dagarna rapporterade CNN att ”individer med en livmoderhals” rekommenderas att börja testa sig för livmoderhalscancer vid 25 års ålder. Vad som egentligen åsyftas är förstås kvinnor, men det är inte första gången det ordet undviks i sammanhanget. I Sverige är det inte ovanligt att politiker och medier talar om ”livmoderbärare”, och i juni publicerades en uppmärksammad debattartikel om behovet av mer jämställdhet för ”personer som menstruerar”. Uppmärksamheten berodde främst på att Harry Potter-författaren J K Rowling delade texten med en kommentar som insinuerade att ordet skribenten letade efter var ”kvinnor”.
Reaktionerna på Rowlings Twitterinlägg gjorde gällande att det är avskyvärt och kränkande att prata om kvinnor i samband med diverse kvinnliga kroppsfunktioner. Män kan minsann också menstruera, som en lång rad personer kände sig tvungna att förklara. Vad de syftar på är alltså att det finns personer som är födda som kvinnor men vill leva som män, och att inte anpassa språkbruket så att dessa personers existens och självvalda identitet bekräftas är hatiskt och transfobiskt.
Historien fick en fortsättning för ett par dagar sedan, när den brittiska kampanjgruppen Standing for Women köpte annonser med texten ”I ♥ JK Rowling” i samband med hennes födelsedag den 31 juli. Network Rail, som sköter infrastrukturen kring större delen av landets järnvägar, kände sig tvunget att ta ned annonserna eftersom det ansågs vara ett politiskt ställningstagande att uttrycka sin uppskattning av en av samtidens mest populära författare – som för övrigt många gånger har förklarat att hon stödjer transsexuellas rätt att leva på det sätt de finner rätt.
Rowling-affären ger skäl att misstänka att det inte enbart är politisk hyperkorrekthet som motiverar formuleringar som ”individer med en livmoderhals”. Många vill förmodligen bara slippa den Twittermobb som hotar att angripa den som inte fogar sig efter den transaktivistiska ordboken.
Inte heller när det gäller ordet ”hen” är det troligt att majoriteten av dess användare är socialkonstruktivistiska Don Quijoter. Många vill helt enkelt verka moderna och öppensinnade (eller godhetssignalera, som mindre välvilliga betraktare skulle uttrycka det). Andra hävdar bestämt att ett könsneutralt pronomen är praktiskt, eftersom man slipper använda svåra ord som ”han eller hon”, ”den” eller till och med ”vederbörande”. Men hen är ett politiskt ord. Om inte annat framgår det av att de som var tidiga med att använda det gjorde det som ett politiskt ställningstagande. Nöjesguidens chefredaktör Margret Attladotir motiverade exempelvis beslutet att byta ut ”han” och ”hon” mot ”hen” i ett helt nummer såhär:
– Vid närmare eftertanke, och särskilt efter lite efterforskning i HBTQ-världen, insåg vi att man i Sverige juridiskt sett bara kan vara en han eller hon. Och att vi anpassar oss efter dessa normer. Vi anser att könsroller och normer bör luckras upp, särskilt eftersom det finns människor som inte identifierar sig som varken han eller hon.
Att sådana ordval faktiskt skulle forma verkligheten, bortom hur vi väljer att beskriva streckgubbar i en forskningsstudie, är i bästa fall fantasifullt. Hur verkligheten ser ut styr våra ordval, snarare än tvärtom. Men det innebär inte att språket inte kan fyllas med politisk betydelse, vilket är precis vad ledande socialkonstruktivistiska tänkare har ägnat många decennier åt. I boken Thinkers of the New Left (1985) beskrev den brittiske filosofen Roger Scruton hur de genom att tillskriva språket en mytisk makt över verkligheten har banat väg för en politisering av språket, och därmed gjort det till ett verktyg för maktutövning:
Nyspråk uppstår närhelst språkets primära syfte – att beskriva verkligheten – ersätts med det konkurrerande syftet att utöva makt över den.
Notera skillnaden. Vi formar inte verkligheten genom språket, men när vissa grupper försöker ta kontroll över andras språkbruk blir konsekvenserna högst verkliga. Det är svårt att tala om något man saknar ord för. Just därför borde det ligga i (nästan) allas intresse att inte rensa språket från ord som ”kvinna” eller icke könsneutrala pronomen. En sådan förändring skulle inte trolla bort biologiska kön, men det skulle göra det mycket svårare för oss att diskutera fenomenet.
