Är den svenska staten anorektisk? Det påstår i alla fall den socialdemokratiske opinionsbildaren Daniel Suhonen, som menar att Sveriges bristande krisberedskap beror på alliansens avregleringar. I själva verket är den svenska staten både undernärd och överviktig på samma gång, och Suhonens eget parti bär en stor del av ansvaret.
I kristider som dessa väljer de flesta att lägga de vardagliga meningsskiljaktigheterna åt sidan för att gemensamt ta tag i de akuta problem som hotar samhället och medborgarna. En del väljer emellertid i stället att ta tillfället i akt och använda den akuta krisen som ett slagträ mot sina politiska motståndare. Aftonbladets ledarsida valde till exempel att bara några dagar efter Breiviks terrorattentat i Norge försöka smeta Breivik på ett antal namngivna svenska liberala opinionsbildare och organisationer.
Nu är samma ledarsida ute i liknande ärenden igen. De här gången är det Daniel Suhonen, till vardags chef för den fackföreningsfinansierade tankesmedjan Katalys, som tar chansen att använda den akuta krisen för att rasa mot alliansregeringens avregleringar och skattesänkningar. Sveriges bristande krisberedskap är, menar Suhonen, för att Sverige har utvecklats till ”ett samhälle utan marginaler”, en ”anorektisk stat”. Skuldbördan vilar, enligt honom, på den borgerliga regering som sålde ut och avreglerade. Allt Suhonen ogillar bakas ihop, till exempel Milton Friedman och new public management. Han lyckas till och med smyga in en illa dold anspelning på nazismen. Borgerlig politik är ungefär som nazism, är kontentan.
Den svenska krisberedskapens brister beror inte på att staten skulle vara svältfödd, tvärtom.
Suhonen har fel redan i sin grundpremiss. Den svenska krisberedskapens brister beror inte på att staten skulle vara svältfödd, tvärtom. Sådana som Suhonen och Greider vill ofta göra gällande att Sverige skulle vara något slags nyliberalt helvete, präglat av låga skatter, privatiseringar och en tynande offentlig sektor. Det är en bild som är lätt att motbevisa. Vi kan börja med skattetrycket.
Under den borgerliga alliansens åtta år vid makten minskade det totala skattetrycket i Sverige från 45,9 till 42,5 procent av BNP, enligt www.ekonomifakta.se. Visserligen innebar detta att Sverige under perioden halkade ned från att vara landet med världens högsta skattetryck till att hamna på tredje plats, efter Frankrike och Danmark. Fram till 2018 hade det svenska skattetrycket ökat till 43,9 procent av BNP, men eftersom även det franska och danska skattetrycket ökat under perioden behöll Sverige sin tredjeplats. Som jämförelse kan nämnas att snittet för OECD-länderna ligger på 34,3 procent av BNP.
Skulle man utgå från skattetrycket innebär således Suhonens och Greiders definition av nyliberalism att alla länder i världen, förutom möjligen Frankrike och Danmark, skulle vara nyliberala. Men också Frankrikes president Emanuel Macron har från vänsterhåll anklagats för att föra en nyliberal ekonomisk politik.
Ser vi i stället till statsbudgetens storlek i absoluta tal så har staten aldrig varit mindre anorektisk än 2018 då statens intäkter nådde en all time high på 1 072 miljarder kronor, för att sedan minska något året efter till 1 056 miljarder kronor. Tittar man på utgiftssidan så är bilden likartad: 2018 låg statens utgifter på rekordhöga 992 miljarder kronor, för att i fjol sjunka till 944 miljarder kronor. Den uppmärksamme noterar att detta innebär att staten går plus med över hundra miljarder varje år, vilket används för att betala av på statsskulden.
Motsvarande bild finns på kommunal och regional nivå. 2018 uppgick landstingen kostnader till 357 miljarder kronor. Tittar vi specifikt på sjukvårdssektorn så nådde den 2018 en all time high på sju procent av BNP. Kommunerna omsatte samma år 682 miljarder kronor.
Trots att svenskarna är ett av världens hårdast beskattade folk, och trots att den offentliga sektorn har mer resurser än någonsin, i såväl relativa som absoluta tal, är det mycket som inte fungerar särskilt väl.
Den svenska staten är med andra ord allt annat än anorektisk, och den offentliga sektorn allt annat än underfinansierad. Därmed inte sagt att allt fungerar väl, eller att den svenska krisberedskapen är god. Det är någon annanstans som skon klämmer. För trots att svenskarna är ett av världens hårdast beskattade folk, och trots att den offentliga sektorn har mer resurser än någonsin, i såväl relativa som absoluta tal, är det mycket som inte fungerar särskilt väl. Det finns med andra ord skäl att likt Leif Östling fråga oss vad det är vi får för pengarna.
Den svenska offentliga sektorn, det vill säga stat, regioner och kommuner, är för att fortsätta på Suhonens metaforik på samma gång övergödd och svältfödd. Detta är resultatet av en utveckling som inget parti som suttit i regeringsställning de senaste trettio åren kan svära sig fritt från ansvar för. En del i förklaringen belyses i en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting 2008, ”Välfärdsmysteriet”, där rapportförfattaren sätter fingret på problematiken bakom att välfärden kostar allt mer men levererar allt sämre. En utveckling som således hade pågått länge redan när alliansen vann valet 2006.
Den offentliga sektorn har blivit allt dyrare och allt ineffektivare, under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Denna ständigt svällande stat har levererat allt mindre av det som brukar beskrivas som statens kärnuppgifter, och allt mer av sådant som tidigare betraktades som civilsamhällets och den privata sektorns ansvar.
Från borgerligt håll pekar man givetvis på Socialdemokraternas ideologiska strävan att förvandla Sverige till en socialstat, där allt fler sektorer av samhället underordnades det offentliga. Särskilt långt gick man under 1970-talet då en rad verksamheter förstatligades, till exempel apoteken, och det offentliga åtagandet expanderade på många områden, till exempel i kulturlivet. Det var först när den maktberusade arbetarrörelsen försökte socialisera näringslivet genom löntagarfonder som den stötte på patrull och utvecklingen bromsades.
Denna ständigt svällande stat har levererat allt mindre av det som brukar beskrivas som statens kärnuppgifter, och allt mer av sådant som tidigare betraktades som civilsamhällets och den privata sektorns ansvar.
Den tillnyktring som följde från mitten av 90-talet, då en rad av 70-talets socialiseringsreformer rullades tillbaka, är vad debattörer som Suhonen och Greider åsyftar när de talar om att Sverige blivit nyliberalt. För dem är det 70-talets radikalism som är normaltillståndet och det mått med vilket de mäter samtiden, när den i själva verket var en parentes. En parentes som dock lever vidare på vissa politikområden, till exempel inom kulturpolitiken, över vilken löntagarfonderans ande fortfarande svävar.
Det var inte bara 1970-talsradikalismens svällande socialstat som avvecklades från 90-talet, utan även delar av statens kärnverksamhet, eller kanske mer träffande, statens hårda skal. Att beredskapen, såväl den militära som den civila, i dag lämnar mycket i övrigt att önska, bär såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar ansvar för.
Det är med andra ord en hel miljonprogramstadsdel i glas som Suhonen slungar sina stenar i när han försöker skylla nedmonteringen av samhällsberedskapen på alliansen. Det var det parti som han själv är och var medlem i som genomförde de försvarsbeslut som hade de mest genomgripande effekterna på den svenska beredskapen, som avvecklandet av de militära fältsjukhusen i början av 2000-talet.
Sverige gick under 1900-talet från att vara i det närmaste en nattväktarstat, där försvarsbudgeten somliga år utgjorde nästan hälften av statens utgifter, och där verksamheten vid statliga kulturinstitutioner som Dramaten lades ut på entreprenad till kommersiella aktörer, till att bli en närmast allomfattande socialstat, till synes utan gräns för det offentligas åtaganden.
Efter millennieskiftet har staten i stor utsträckning rustats ned, i så motto har Suhonen rätt, men det är inte den svällande socialstaten som rustats ned. Inte heller är det välfärdens utgifter som har minskat. Det är nattväktarstaten och infrastrukturen som har åsidosatts, det som brukar beskrivas som statens hårda kärna, men som kanske mer träffande borde kallas dess hårda skal. Per Gudmundson, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, myntade begreppet ”nattvandrarstaten” för att beskriva denna amöbaliknande organism, där medborgarna själva får ta ansvar för statens grundläggande uppgifter, medan den allt dyrare staten sysslar med allt möjligt annat.
Från att ha varit ett samhälle präglat av långsiktighet och ansvar, har Sverige allt mer kommit att präglas av kortsiktighet och ”nånannanism”, det vill säga tendensen att skjuta viktiga frågor framför sig och att skyffla över ansvaret och kostnaderna på någon annan. Fenomenet kan iakttas på samtliga nivåer i offentlig förvaltning. Politiker hänvisar till tjänstemän och tjänstemännen till politiker, som i sin tur skjuter viktiga beslut och investeringar framför sig så att de blir deras efterträdares huvudbry. Det är huvudförklaringen till såväl eftersatt järnvägsunderhåll som underdimensionerade vatten- och avloppsledningar i de flesta svenska städer. Du vinner inga val på att sköta det löpande underhållet.
Den svenska offentliga sektorn är med andra ord allt annat än anorektisk, om vi inte med anorektisk åsyftar sjukdomen anorexia bulimia, där ätstörning yttrar sig i ett hämningslöst frossande, åtföljt av åtgärder för att göra sig kvitt de slukade kalorierna, genom exempelvis uppkastningar.
Således har den svenska staten tenderat att sluka allt mer som kommit i dess väg, utan att förmå omsätta det, utan istället spytt ur sig allt mer oaptitliga rester i form av politiserade myndigheter, skattefinansiering av diverse extremistiska organisationer i civilsamhället och på allt fler platser en dignande byråkratisk överbyggnad, samtidigt som såväl nattväktarstatens funktioner och välfärden går på knäna.
