Sveket mot de unga. Var femte kille i tvåan på gymnasiet i Skarpnäck uppger att han blivit rånad under det senaste året. Vad gör det med ett samhälle där en så stor del av det uppväxande släktet antingen utsatts för eller utsatt andra för denna typ av antisocialt dominansbeteende?
I Stockholmsenkäten, som Stockholms stad genomför vartannat år, tillfrågas elever i årskurs nio i grundskolan och årskurs två på gymnasiet om sina levnadsvanor. Det rör sådant som psykisk hälsa, droganvändning och utsatthet för brott. Vad gäller det sistnämnda är årets resultat mycket oroande. Åtta procent av ungdomarna uppger att de har blivit utsatta för rån under det senaste året. I vissa stadsdelar är siffran betydligt högre. I Skarpnäck i södra Stockholm uppger var femte kille i tvåan på gymnasiet att han blivit rånad under året.
Ett rån är en traumatiserande upplevelse för den som utsätts för det. När rånen dessutom allt oftare kombineras med förnedrande och tortyrliknande inslag blir såren de lämnar efter sig ännu djupare. Rapporterna om denna typ av förnedringsrån har kommit allt oftare på senare år. Ett av de mest uppmärksammade exemplen inträffade på en kyrkogård i Solna tidigare i år, där två killar på väg hem torterades i timmar, våldtogs och hotades med att bli levande begravda.
Dessa förnedringsrån handlar om mer än att någon vill tillskansa sig någon annans prylar och pengar. De är ett uttryck för vad som brukar kallas för ett antisocialt dominansbeteende. Syftet är att visa sin makt över andra människor. Det antisociala dominansbeteendet har ofta en etnisk dimension, där ungdomar från så kallat utsatta områden, det vill säga segregerade förorter, väljer ut offer av etnisk svensk bakgrund för att manifestera sitt förakt för majoritetsbefolkningen. Om detta hat mot ”svennarna” kunde man läsa i Expressen redan 2016. Samma bild ges i Katarina Gunnarssons reportage i P1 om förnedringsrån i Haninge från februari i år.
Ett förnedringsrån är ett grovt brott som begås av den som uppenbarligen har lämnat alla spärrar bakom sig. En oroande aspekt är att det antisociala dominansbeteendet inte begränsar sig till de mest extrema uttrycken utan snarare utgör toppen på ett isberg. Vilken verklighet lever unga killar i Skarpnäck i, när var femte uppger att de utsatts för något så grovt som ett rån? Vilka trakasserier får de utstå som inte nämns i brottsstatistiken? Hur ter sig deras vardag mellan rånförsöken? Hur kommer rånarna att bete sig framöver? Vilken syn har de på majoritetsbefolkningen och det omgivande samhället?
De som växer upp som villebråd kommer att ha andra prioriteringar en de som växt upp i trygghet.
Rånen sker helt öppet och skamlöst, mitt på dagen bland förbipasserande människor. Förra året rapporterade Mitt i Stockholm om en våg av personrån i Alvik. De genomfördes på samma sätt: ett större ungdomsgäng omringar ett ensamt offer och tilltvingar sig kläder och värdesaker, medan omgivningen bara skyndar förbi och låtsas som att de ingenting ser. Det är lätt att föreställa sig hur det påverkar offrets förtroende för vuxenvärlden – och de unga rånarnas respekt för det svenska majoritetssamhället.
Sedan 2015 har ungdomsrånen ökat lavinartat i Sverige. Från 1084 anmälningar år 2015 till 1896 år 2019. Det är en ökning med 75 procent. Statsvetaren och opinionsanalytikern Peter Santesson har beskrivit den uppväxande generationen som ”generation villebråd”, ungdomar som lär sig att alltid se sig om över axeln, att sällan eller aldrig röra sig ute efter mörkrets inbrott. För den generationen finns inga trygga stadsdelar.
Det går väldigt fort att halka nedför Maslows berömda behovstrappa.
Det är värt att notera att i Stockholmsenkäten var det inte de mest ökända av de så kallade utsatta områdena som stack ut mest i statistiken. Förövarna lär sig vart de kan åka och plocka på sig utan att riskera något. Välmående medelklasstadsdelar som Nacka och Hägersten har drabbats av rånvågor från tillresta ungdomar. Det blir allt svårare för föräldrar att flytta bort från problematiken, ens om de har gott om pengar. Inte ens villaidyllen där man länge kunde stoppa huvudet i sanden går fri.
Rånvågen mot unga och den antisociala dominanskultur som den är det yttersta uttrycket för är ett gigantiskt svek mot en hel generation. Det är ett svek som kommer att få politiska, sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser för lång tid framöver. De som växer upp som villebråd kommer att ha andra prioriteringar än de som växt upp i trygghet. Det går väldigt fort att halka nedför Maslows berömda behovstrappa. Den som är otrygg kommer att prioritera trygghet före allt annat. Det är så auktoritära rörelser får sin livsluft.
Det är därför märkligt att förment frihetligt sinnade under så lång tid har ansträngt sig för att relativisera, trivialisera och styra bort uppmärksamheten från problemen. Förmodligen är det den etniska dimensionen av problematiken som gjort det obekvämt för dem som anser att alla försök att lyfta problem som på något sätt är kopplade till de senaste decenniernas omfattande immigration skulle vara ett uttryck för främlingsfientlighet. Förnedringsrånen och det antisociala dominansbeteendet, i vilken också den eskalerande gängkriminaliteten har sin grogrund, borde dock vara en fråga bortom vänster och höger.
Den som är otrygg kommer att prioritera trygghet före allt annat. Det är så auktoritära rörelser får sin livsluft.
För den frihetligt sinnade är rånare som trakasserar, förnedrar och hotar sin omgivning ett uppenbart hot mot den enskildes frihet, men det är också de politiska åtgärder som kommer att krävas och efterfrågas om utvecklingen fortsätter att eskalera. Samhällen som slits sönder av etniska motsättningar och eskalerande kriminalitet tenderar att bli mindre nogräknade när det gäller att värna de individuella fri- och rättigheterna. Sveket mot de unga är ett svek mot oss alla.
