När kulturkriget kom till skogen

Kulturkriget har flyttat ut i skogen. Plötsligt har ett antal svenska kulturpersonligheter “upptäckt” att skogen brukas. Lösningen är, som så ofta i svensk kulturdebatt, att inskränka de privata ägandet.

Kulturkampen om skogen

Artisten Stefan Sundström har varit i Schwarzwald och besett tyska skogar (Aftonbladet 21/2 2021). Åsynen av uråldriga tyska tallar i nationalparken har fått honom att känna sig lurad. Den genomsnittliga svenska skogen motsvarar inte dessa kontinentala undantag. Den brukade svenska skogen är inte en riktig skog, menar Sundström. Skogsbruket hotar den biologiska mångfalden, dundrar han, men presenterar inte några konkreta alternativ. Budskapet verkar vara att skogsbruk är dåligt, även det som syftar till att framställa biodrivmedel för att minska klimatpåverkan. Man får intrycket att han menar att skogen ska sluta brukas helt och hållet.

Några av Sundströms författarkollegor är oroade (Expressen 15/3 2021) för den svenska gammelskogens framtid. Argumentationen utgår från Kerstin Ekmans bok Herrarna i skogen från 2007 och går ut på att de få kvarvarande gammelskogarna är hotade av det moderna skogsbruket. 

Märkligt nog väljer de elva författarna att gå till angrepp FSC-certifieringen (Forest stewardship council), en strikt certifiering med hundratals krav, till exempel krav på skogsägaren att spara områden på sin mark och även till viss del tillämpa hyggesfria metoder. Certifieringen sker dessutom med omfattande revision av tredje part. Bakom certifieringen står bland andra WWF (World Wildlife Foundation), en av världens största miljöorganisationer. En märklig måltavla för kulturarbetare som säger sig värna naturen. Återigen är intrycket att det är skogsbruket som sådant som är problemet, och att undertecknarna helst inte skulle vilja att skogen brukades alls.

I debattfilmen Om skogen, marknadsförd som dokumentär, som släpptes i februari, går filmaren Peter Magnusson hårt åt den svenska skogsindustrin. Dess motståndare ges stort utrymme medan skogsbrukarna huvudsakligen lyser med sin frånvaro. Det är en snyggt gjord film, ägnad att väcka känslor av vemod inför det som enligt filmaren håller på att gå förlorat. ”Trots att svenskt skogsbruk ofta framställer sig som både hänsynsfullt och ansvarstagande, så fortsätter skövlingen av de sista resterna av våra naturliga skogsekosystem”, deklarerar Magnusson ödesmättat. 

Filmen kommenterades i Sveriges Televisions Kulturveckan (4/3 2021) av poeten Jonas Gren och författaren Helena Granström, som bägge tämligen oreserverat slöt upp bakom filmens narrativ. Någon debatt eller egentlig diskussion blev det inte i studion. Granström figurerar själv i en liknande debattfilm, Den inre skogen, producerad 2019 men publicerad av SVT i mars i år. Också där framställs den svenska skogen som hotad och det svenska skogsbruket som något ensidigt dåligt.

Dagens Nyheter, som berömmer sig om att driva ”agendasättande journalistik” även på nyhetsplats, har de senaste månaderna lagt in en extra växel med en serie kritiska artiklar om det svenska skogsbruket. Bilden som ges liknar den i debattartiklarna och filmerna: skogen är hotad och det svenska skogsbruket är boven. I en av de agendasättande artiklarna redogörs för de miljoner som skogsnäringen lägger på opinionsbildning och folkbildning. Företag som opinionsbildar underförstås vara någonting suspekt i sig.

Frågan om den biologiska mångfalden

Återkommande i utfallen mot den svenska skogsnäringen är påståenden om att den biologiska mångfalden är hotad på grund av att stora bolag bedriver rovdrift på den svenska skogen. Men hur ser det egentligen ut med den biologiska mångfalden i skogen? Diskussioner om den biologiska mångfalden i Sverige brukar utgå från den så kallade ”rödlistan”, som är en klassificeringslista hos Artdatabanken och grundas på observationer som intresserade personer rapporterar till Sveriges Lantbruksuniversitets artportal. De insamlade observationerna utgör grunden för klassificering av olika arter utifrån deras ”utdöenderisk”. Rödlistan är alltså en lista över riskbedömningar, inte en lista över vilka arter som håller på att dö ut.

Enligt Artdatabanken finns runt 60 000 arter i Sverige, växter, djur och andra organismer. Av dessa har drygt en tredjedel, 22 900 bedömts och 4 237 förts upp på listan (2015). Under de senaste två århundrade bedömer man att runt två hundra arter försvunnit från Sverige. Ingen av dessa har kategoriserats som globalt utdöd. Under perioden har samtidigt nya arter tillkommit. 

Av de 4 273 arterna bedöms 2 029 vara hotade (2015). Av dessa är ungefär hälften skogslevande. Ett tusental skogslevande arter bedöms med andra ord vara hotade i Sverige. Hur allvarligt är då hotet? Som perspektiv kan nämnas att sedan 1934 har endast två arter i hela Sveriges flora och fauna klassificerats som nationellt utdöda, en barkvårtlav och ett metallfly.

I diskussionerna om den biologiska mångfalden blandar miljörörelsen gärna beskrivningar av situationen i Sverige med den internationella, där artutrotning är ett akut problem. Det talas rentav om att vi befinner oss i det sjätte massutdöendet. Orsaken är framför allt förändrad markanvändning, till exempel skogar som avverkas för att ge plats åt jordbruksmark. I Sverige ser dock hoten mot den biologiska mångfalden annorlunda ut än på många andra håll. Här är det framför allt det öppna kulturlandskapets försvinnande; när åkrar planteras med skog och ängsmark där det tidigare gått betande kreatur växer igen försvinner några av de artrikaste miljöerna, en utveckling som sker på många håll i landet.

Därmed inte sagt att skogsbruket helt saknar ansvar i frågan om den biologiska mångfalden. Den dominerande skogsbruksmetoden, trakthyggesbruket, som innebär att en hel yta kalhuggs för att sedan återplanteras, innebär sämre livsmiljöer för många arter än vad en blandad skog med träd av olika arter och i olika åldrar gör. Det är också trakthyggesbruket som skogsbranschens kritiker starkast vänder sig emot. Kalhygget är symbolen för den hotade skogen.

Hur hotad är den svenska skogen?

Ungefär 70 procent av Sveriges yta är täckt av skog. Skogsarealen, 28 miljoner hektar, är ungefär densamma som för hundra år sedan. Däremot är de svenska skogarna dubbelt så virkesrika som för ett sekel sedan. Årligen avverkas ungefär en procent av den svenska skogsarealen, vilket motsvarar 90 miljoner skogskubikmeter. Samtidigt är tillväxten 120 miljoner skogskubikmeter per år. För varje träd som fälls planteras två till tre nya träd – en siffra skogsbranschen gärna och ofta lyfter fram i sin argumentation.

Ungefär en fjärdedel av den svenska skogsmarken är undantagen från skogsbruk, enligt Statistiska Centralbyrån. Utöver detta lämnas i regel mellan åtta och tio procent av arealen i samband med avverkning. Inte ens trakthyggesbruket innebär alltså att all skog på en yta avverkas. 14,5 procent av Sveriges skogsmark är formellt skyddad av mydigheterna i form av naturreservat, nationalparker, Natura 2000-områden och biotopskyddsområden. De svenska myndigheternas definition av skyddad skogsmark är striktare än många andra länders, där man även inkluderar impediment, frivilliga avsättningar, hänsynsytor, strandskydd, biosfärsområden, världsarv och riksintressen för naturvård och friluftsliv. Med en sådan definition räknas upp till 58 procent av den svenska skogsmarken som skyddad enligt siffror från LRF.

Ett annat återkommande argument i debatten om skogsbruket är att den gamla skogen i Sverige är på väg att försvinna. Siffrorna från SLU:s årliga rapport Skogsdata tyder dock på motsatsen. Sedan början av 1990-talet har arealen gammal skog (äldre än 140 år) konstant vuxit i Sverige, och då åsyftas enbart produktiv skogsmark, exklusive den skyddade skogen i naturreservat och liknande.

Vem äger skogen?

Den bild som skogsbrukets motståndare målar upp av den storskaliga skogsindustrins skövling av naturen stämmer inte heller när det kommer till ägarbilden. Endast en fjärdedel av den svenska skogsmarken ägs av privata aktiebolag. 14 procent av den svenska skogsmarken ägs av statliga aktiebolag. Vidare äger staten direkt tre procent av marken och andra privata ägare som Svenska Kyrkan äger sex procent av skogsmarken. Sammanlagt utgör detta ungefär hälften av den svenska skogsmarken. Den andra halvan ägs av 320 000 privatpersoner. Att tala om skogsbruket som enbart eller ens framför allt en storskalig sektor av storbolag är med andra ord gravt missvisande.

320 000 skogsägare innebär att ägandet av skogen är en bred folkrörelse. Som jämförelse kan nämnas att 2019 samlade de åtta riksdagspartierna tillsammans 268 135 medlemmar. Den genomsnittliga skogsfastigheten bland de enskilda ägarna är på 49 hektar, enligt siffror från Skogssverige. 67 procent av de enskilda skogsägarna bor på eller i närheten av skogen de äger. 26 procent bor i en annan kommun än den där deras skogsmark är belägen. Mångfalden av skogsägare med olika inställning till skogen, olika motiv till sina skogsförvärv och olika filosofier kring hur skogen ska brukas borgar för diversifiering av skogsbruket. Den enes skog är inte den andres lik. Att dra alla skogsägare över en kam och att likställa dem med storskaligt industribruk låter sig inte göras med hedern i behåll.

Kulturkriget är en kamp om äganderätten

Vad handlar då den pågående offensiven mot det svenska skogsbruket om egentligen? Som alltid när kulturdebatten tar sig an frågor utanför kulturen är det en fråga om makt och ägande. Kulturkriget är i grund och botten en fråga om var makten i samhället ska ligga: hos medborgarna eller de styrande. Äganderätten är den enskildes värn mot makthavares ingripanden. Svartmålningen av skogsbruket är ett led i en större offensiv mot den privata äganderätten, som gör sig gällande på snart sagt alla områden i samhällsdebatten.

Kampanjen mot skogsägandet är också ett led i en politisk kamp mot landsbygdens befolkning och deras livsstil. Merparten av de privatpersoner som äger skog bor på landet. Många av dem har sin utkomst från skogen. Förbud mot eller inskränkningar av möjligheterna att bruka skogen hotar dessa människors försörjning. Men skogen är för många inte bara en födkrok, utan en livsstil. Det är människor som inte bara lever av skogen utan i skogen och med skogen. Människor som känner sina skogar på ett helt annat sätt än deras vedersakare i storstäderna, där Miljöpartiet har sin väljarbas.

Att de delar av miljörörelsen som nu går till angrepp mot de svenska skogsägarna endast använder frågan om biologisk mångfald som en förevändning för att angripa den privata äganderätten framgår av deras likgiltighet inför det hotade kulturlandskapet. Gammal jordbruksmark är hemvist för en ännu större mångfald av arter än till och med den gamla skogen, men för den miljörörelse som endast drömmer om natur opåverkad av människor är kulturlandskapet en lägre prioritet.

När landsbygdens befolkning försöker värna skogarna i sin hembygd mot skövling i form av storskaliga vindkraftsanläggningar som förvandlar fjäll och kustland till industrilandskap, då rycker samma miljörörelse ut och dumförklarar dem. Skogen kan gärna offras om det sker på den storskaliga elproduktionens altare, verkar de resonera, men den ska inte brukas på ett sätt som gynnar de enskilda skogsägarna.

Det är lätt att ryckas med i de suggestiva skildringarna av den svenska skogen som är på väg att försvinna, att fyllas av vemod och vrede när skogsmaskinerna fäller stammarna till marken och lämnar ett kalhygge efter sig. Det är en tacksam berättelse, men den är en nidbild som tjänar ett syfte. Den svenska skogen har blivit ännu ett slagträ i det kulturkrig som drivs av dem som steg för steg vill inskränka våra fri- och rättigheter.

Stöd Kompass frihetliga arbete via Patreon!
Become a patron at Patreon!