Varför reproducerar feminister bilden av kvinnor som svaga? För att om den feministiska rörelsen accepterade kvinnors val i stället för att avfärda dem som produkten av patriarkala strukturer, skulle rörelsen förlora sitt politiska inflytande.
Tidigt 1900-tal. Kvinnorättsrörelsen kämpar för kvinnlig rösträtt med utgångspunkten att kvinnor är kapabla att fatta goda och ansvarsfulla beslut om samhället.
Tidigt 2000-tal. Den feministiska rörelsen kämpar för kvoterad föräldraförsäkring, med utgångspunkten att kvinnor är oförmögna att fatta goda och ansvarsfulla beslut ens när det gäller deras eget privatliv. Samma kvinnosyn återspeglas i kraven på kvotering i arbetslivet och i uppfattningen att män behöver ”lämna plats” åt kvinnor.
Om äpplet verkar ha fallit långt från trädet, beror det på att äpplet inte kommer från trädet över huvud taget. Den feministiska rörelsen beskriver gärna sig själv som en naturlig arvtagare till kvinnorättskämparna för hundra år sedan, men är i själva verket en politisk rörelse med helt andra syften, utgångspunkter och ambitioner.
Att hitta problem
”Politik är konsten att leta efter problem, hitta dem överallt, diagnostisera dem felaktigt och tillämpa fel botemedel.”
Orden, som brukar tillskrivas Groucho Marx men kan spåras tillbaka till den klassiske liberalen Ernest Benn, är förmodligen de mest klarsynta som någonsin har yttrats om politikens väsen.
En politiker, ett parti eller en rörelse kommer till makten – och behåller den – genom att bli associerad med ett problem. Det ska vara allvarligt, gärna akut, och helst uppfattas som moraliskt tvivelaktigt för gemene man att blunda för. Lyckas man sedan sälja in sig som den enda som verkligen kan eller vill lösa problemet, så är ens politiska lycka gjord. Så länge problemet finns kvar.
Om problemet skulle försvinna, på grund av ens eget agerande eller andra omständigheter, får man svårt att motivera sin maktposition. Alltså behöver man endera diagnostisera problemet felaktigt och tillämpa fel botemedel, eller se till att hitta ett nytt problem. Det är därför den feministiska rörelsen i en tid då män och kvinnor i allt väsentligt är jämställda agerar som om allt från ordet ”man” till icke kvoterade litteraturlistor är seriösa hot mot kvinnors situation.
Syftet är inte att jämna ut förutsättningarna mellan män och kvinnor, som förkämparna för kvinnlig rösträtt strävade efter för hundra år sedan. Det är redan gjort. Syftet är att skapa och upprätthålla den feministiska rörelsens existensberättigande. Genom decennierna har den blivit en nyckel till makt och inflytande för många personer som inte vill förlora den.
Före feminismen
När man talar om feminismens historia brukar man tala om fyra vågor. Första vågen var de som i början av förra århundradet engagerade sig i kvinnors rätt att rösta, utbilda sig och arbeta på samma villkor som män. Andra vågen var 70-talets feminister med deras fokus på strukturer. Tredje vågen var 90-talets intersektionella feminister. Fjärde vågen är 10-talets identitetspolitiska feminister med sociala mediekampanjer och Metoo.
Det är i själva verket en historierevisionistisk indelning. De som slentrianmässigt betraktas som första vågens feminister kallade sig inte feminister. De kämpade för rättigheter som redan var självklara delar av såväl liberalism som socialdemokrati. De var helt enkelt liberaler, socialdemokrater eller, med ett samlingsnamn: kvinnorättskämpar.
I dag heter det ofta att alla som är för jämställdhet är feminister, men feminism är inte bara ett sätt att säga att man är för jämställdhet. I så fall skulle etiketten inte behövas. Jämställdhet är inbyggd i de flesta samtida ideologier, så genom att därutöver kalla sig ”feminist” signalerar man att man vill något utöver jämställdhet. Annars hade det ju räckt att beskriva sig själv som exempelvis liberal eller socialdemokrat.
En gemensam nämnare för feminister är att de betraktar kön som en överordnad analyskategori. Genom att betrakta mänskligheten i termer av män och kvinnor identifierar de verkliga eller upplevda obalanser, som de sedan engagerar sig för att jämna ut – även där obalansen har uppstått genom att kvinnor använder den valfrihet tidiga kvinnorättskämpar givit dem i arv.
Detta var vad 70-talsfeministerna gjorde. För att undvika begreppsförvirring kommer jag att tala om dem som andra vågens feminister, men i praktiken var de första vågen. När de fick populärt genomslag år 1968 hade ideologin redan formats i flera decennier inom akademien och i intellektuella kretsar. Under denna tid hade kvinnors situation förändrats avsevärt sedan rösträttens införande. I Sverige hade andelen kvinnor i arbete sjunkit sedan 1920-talet, vilket speglas i statistik från många andra länder. Undantaget är tiden runt andra världskriget, då många kvinnor i krigförande länder av nödvändighet fick ta över jobb som normalt sköttes av män. Därefter sjönk dock andelen kvinnor i arbete tillbaka, och i Sverige fortsatte den sjunka.
Det hade både tvingande och frivilliga orsaker. Till de tvingande hörde det att kvinnors löner systematiskt sattes lägre än mäns. Det var en lika självklar del av dåtidens arbetsmarknad som fem veckors semester och sex månaders provanställning är i dag. Inom vissa yrken var det endera regel eller praxis att kvinnor i samband med giftermål tvingades lämna sina jobb. Fackförbund försvarade ofta orättvisorna – i Sverige ville Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) lösa bristen på arbetskraft i industrisektorn genom att anställa gifta kvinnor, medan LO höll emot.
Samtidigt präglades efterkrigstiden av ett ökat ekonomiskt välstånd. Det blev ett eftersträvansvärt mått på framgång att familjen kunde klara sig på en persons inkomst: hemmafruidealet. Får man tro den moderna feminismen är den sortens ideal och normer minst lika tvingande som aktiv lagstiftning, men när det kommer till kritan är ingen tvungen att leva upp till ett ideal hon inte delar. Strävar man efter ett ideal, är det för att man själv tycker att idealet är eftersträvansvärt.
Att frivilliga faktorer bakom ojämn könsbalans likställs med tvingande faktorer är vanligt förekommande än i dag. Ofta används det som argument för att införa fler tvingande faktorer. Det är något vi har andra vågens feminister att tacka, eller anklaga, för.
Andra vågen
Uttrycket andra vågens feminism myntades i en New York Times-artikel om den amerikanska kvinnoorganisationen National Organization of Women år 1968. Det var också året den nya vänster som växte fram fick sitt stora genombrott på 60-talet. Precis som dess arvtagare på 2010-talet hyste 68-vänstern en djup vördnad för strukturer. De betraktades (och betraktas fortfarande) som lika mäktiga och tvingande som våldsmonopolets lagstiftning.
Dåtidens feminister delade den bilden. För dem hölls kvinnor i arbetslivet inte bara tillbaka av faktiska, konkreta hinder. Hemmafruidealet porträtterades som en del av en patriarkal struktur där kvinnor luras att sträva efter ett ideal det inte ligger i deras intresse att uppnå. De kvinnor som inte ville göra karriär fick höra att deras ambitioner inte bara var dåliga – de var inte ens deras egna.
Det står i skarp kontrast till den övertygelse som enade kvinnorättskämparna ett halvt decennium tidigare: att kvinnor är fullt kapabla att fatta stora beslut, och att deras beslut ska respekteras. Men om den feministiska rörelsen hade nöjt sig med att bekämpa lagar och regler som missgynnade kvinnor hade den snart inte haft några problem kvar att åtgärda. Redan på 60-talet var andelen yrkesarbetande kvinnor på uppgång. Den andra vågens feminister behövde hitta ett nytt problem att feldiagnostisera, och det blev de förtryckande strukturerna.
Den andra vågens feminister utvecklade ett närgånget intresse för människors privatliv i enlighet med devisen ”det personliga är politiskt”, som först uppträdde som rubrik på en essä av aktivisten Carol Hanisch år 1970. Till och med sex och relationer porträtterades som politiska frågor, och därmed legitima måltavlor för politiska åtgärder. Hur kvinnor valde att leva sina liv utmålades som en konsekvens av patriarkala strukturer som de för sitt eget bästa måste skyddas ifrån. Känns problembeskrivnignen igen? Det beror på att den lever kvar än i dag.
Tredje vågen
På 90-talet hade kvinnors deltagande på arbetsmarknaden stigit kraftigt. 1991 hade Sverige världens högsta andel förvärvsarbetande kvinnor. Endast fem procent av kvinnor mellan 20 och 65 år var hemmafruar på heltid. På många plan ökade jämställdheten, inte bara i möjligheter utan också i utfall. Med andra ord: den feministiska rörelsen hotade att bli irrelevant. Det är talande för feminismens situation att aktivisten Rebecca Walker i texten ”Becoming the Third Wave” kände sig föranledd att fastslå: ”Jag är inte en postfeministisk feminist. Jag är den tredje vågen.”
Den feministiska rörelsen behövde alltså en ny problemformulering. Valet föll på intersektionalismen. Det var ett relativt nytt begrepp, som hade lanserats 1989 av critical race theory-forskaren Kimberlé Crenshaw i artikeln ”Demarginalizing the intersection of race and sex”. Idén är att kvinnor inte bara är förtryckta i egenskap av kvinnor, utan även är endera förtryckta eller förtryckare beroende på etnicitet, sexuell läggning, ekonomisk ställning, funktionshinder och så vidare.
Ofta beskrivs tredje vågens feminism som en individualistisk och mångfaldig feminism. Det är ironiskt, med tanke på att individen nu inte bara skulle definieras utifrån ett biologiskt kollektiv, utan så många som möjligt.
Samtidigt flyttades agensen allt längre bort från kvinnorna själva. Det hade feminister bäddat för redan när de började beskriva kvinnor som slavar under normer och strukturer. När intersektionalismen adderade ett brett spektrum av strukturer att analysera en människas position utifrån, framstod kvinnors makt över sina egna liv som ännu mer begränsad. Där tidiga feminister hade talat om värdet av att ta plats, blev nu en central idé att andra skulle lämna plats.
Myten om lönegapet
När folk talar om jämställdhet kan det betyda två helt olika saker. Enligt vissa betyder det lika möjligheter: lika rättigheter, lika chanser, likhet inför lagen. Enligt andra betyder det lika utfall: femtio procent kvinnor i alla yrken, på alla utbildningar och i alla bolagsstyrelser.
Vid det här laget har lika möjligheter i allt väsentligt uppnåtts. Däremot återstår skillnader på gruppnivå mellan hur män och kvinnor prioriterar och väljer. Statistiken säger ingenting om enskilda individer – skillnaderna inom grupperna är oändligt mycket större än skillnaderna mellan dem – men det innebär att lika möjligheter inte kommer att leda till lika utfall.
Hellre än att acceptera konsekvensen av fria val, väljer många feminister att tolka statistiska skillnader mellan män och kvinnor som resultatet av förtryck. Det mest iögonfallande exemplet på detta är det så kallade lönegapet – skillanden mellan mäns och kvinnors löner. Medlingsinstitutet konstaterade 2019 att kvinnor tjänar 9,9 procent mindre än män. Tar man hänsyn till skillnader mellan yrken, åldersgrupper, utbildningar, arbetstid, företagets storlek och ett par ytterligare faktorer krymper lönegapet till 4,2 procent. Och, som Medlingsinstitutet självt skriver:
Självklart finns det fler faktorer än de som ingår i statistiken som kan tänkas påverka en individs lön som till exempel frånvaro eller olika mått på individuell produktivitet. Lön grundas även på information som saknas i statistiken, till exempel de krav som ett jobb ställer i form av meriter, kompetens, motivation och andra egenskaper som anställda eller arbetssökande har.
Bland dessa andra egenskaper finns flera som rimligtvis spelar roll för en persons lön: produktivitet, sjukskrivning, föräldraledighet, VAB, benägenhet att jobba övertid och jour, sociala färdigheter (till exempel förmåga att samarbeta och förhandla), antal jobbyten och mycket mer. Dessutom kan man i individuella förhandlingar byta lönehöjningar mot fördelar som flexibel arbetstid, fler semesterveckor, större pensionsavsättningar och så vidare. Och detta är faktorer där män och kvinnor på gruppnivå skiljer sig åt.
2018 studerade Harvardforskarna Valentin Bolotnyy och Natalia Emanuel lönestatistik från det amerikanska kollektivtrafikföretaget Massachusetts Bay Transportation Authority. Det är ett perfekt företag att analysera, eftersom lönen sätts automatiskt utifrån hur länge den anställde arbetat. Befordran sker enbart på basis av hur lång tid man har arbetat. Trots det visade det sig att männen tjänade mer än sina kvinnliga kollegor.
Det hade inte med diskriminering eller ”patriarkala strukturer” att göra. Prestation och andra egenskaper som är svåra att bedöma objektivt (och därmed lämnar utrymme för godtycke) hade ingen inverkan på lönen. Orsaken till löneskillnaderna visade sig svart på vitt vara att män och kvinnor gjorde olika val. Män valde att arbeta 83 procent mer övertid än sina kvinnliga kollegor. De var dubbelt så benägna att tacka ja till övertid med kort varsel. De tog ut nästan hälften så lite obetald ledighet som kvinnorna.
Dessa val visade sig dessutom vara knutna till familjebildning. Män med barn var mer villiga att arbeta övertid i utbyte mot extra pengar än män utan barn. Kvinnor med barn prioriterade å andra sidan fritid högre än kvinnor utan barn.
Statistiken är inte unik för Massachusetts Bay Transportation Authority. Taxitjänsten Ubers lönegap kan också det förklaras av skillnader i de manliga respektive kvinnliga förarnas beteende. Statistik från TCO visar att män även i Sverige är mer benägna att arbeta övertid än kvinnor. Och när det gäller bolagsstyrelserna, en annan feministisk käpphäst, visar det sig att om man tar hänsyn till ålder, utbildning och erfarenhet hos dem som är aktuella för styrelseuppdrag är kvinnor inte underrepresenterade. Andelen kvinnliga styrelseledamöter motsvarar andelen kvinnor som tog examen från relevanta utbildningar vid den tid då de flesta av dagens styrelseledamöter tog examen.
Dessutom har vi i dag ett samhällsklimat där den som tilldelar män priser eller prestigefyllda uppdrag möts av slentrianmässig kritik, medan den som väljer kvinnor hyllas. Diskriminering av kvinnor uppfattas som oacceptabel, men diskriminering av män betraktas i relativt stora grupper som legitim. Att vara kvinna är inget som missgynnar en på arbetsmarknaden i dag – tvärtom.
Det innebär inte att sexism inte existerar. Däremot innebär det att det finns gott om goda förklaringar till den där löneskillnaden på 4,2 procent. Att använda löneskillnades existens som bevis för att arbetsmarknaden är sexistisk håller inte.
Fjärde vågen
För att fortsätta framstå som relevant i ett sådant sammanhang har den feministiska rörelsen vänt sig till symboliska problem. Efter flera decenniers argumenterande för att kvinnor formas av strukturer, normer, patriarkatet, den ”manliga blicken”, omvärldens förväntningar och i praktiken vad som helst utom deras egen vilja, anses ”kvinna” inte längre vara en kön utan en identitet. Denna identitet beskrivs som påtvingad, men påstås samtidigt vara känslig och skyddsvärd.
Alltså behöver den kvinnliga identiteten försvaras från olika typer av symboliska hot. Det kan vara nästan vad som helst. Ordet ”man”, till exempel, för att inte tala om ordet ”sjöman”. Försvarsmakten lade tidigare i år stora summor reklampengar på att ifrågasätta detta språkbruk. Brittiska BBC fick å sin sida nyligen uppmärksamhet för beslutet att inte använda ordet fishermen – numera är fiskare för säkerhets skull fisherpeople. Och att kalla ett könsbyte för könsbyte är att angripa transsexuella personers identitet. ”Könskorrigering” var länge det politiskt korrekta alternativet, men får man tro RFSL är även detta begrepp förlegat och bör ersättas av ”könsbekräftande behandling”.
Listan över symboliska hot mot kvinnor är nästintill oändlig. Reklam för underkläder där kvinnor avbildas i underkläder. Att gratulera den populära barnboksförfattaren J K Rowling på födelsedagen. Att inte uppvisa tillräckligt intresse för jämställdhetsarbete. Bokhyllor med för hög andel böcker skrivna av män. När inte universitetens litteraturlistor innehåller en tillräcklig andel kvinnor. När flickor i högre grad än pojkar väljer att leka med dockor. När de som belönas med Nobelpriset ett givet år råkar vara män.
Andra vågens feminister lärde sina arvtagare på 2000-talet att likställa resultaten av kvinnors fria val med omvärldens tvång. Därmed blir individers val, och vad de baserar sina val på, problem som måste bekämpas.
Även metoden för detta har förändrats. Den fjärde vågens feminism är i första hand ett sociala mediefenomen, och plattformar som Facebook, Twitter och Instagram deras främsta verktyg. På dem iscensätts drev mot den som uttrycker sig fel eller har fel åsikt, något som exempelvis J K Rowling fick uppleva när hon gav uttryck för uppfattningen att det finns en biologisk aspekt av vad det innebär att vara kvinna.
Metoo och dess backlash
Metoo-rörelsen var en succé för den fjärde vågens feminister. De allvarliga sexuella trakasserier som pågick inom kulturvärlden gav 2010-talets feminister ett konkret problem att angripa. Tyvärr valde de dock att blanda ihop de allvarliga problemen med rena ickeproblem. Våldtäkter och personer som drar opolerade skämt på jobbet diagnostiserades båda som uttryck för samma ”våldtäktskultur”, eller åtminstone samma könsmaktsordning. I ett klockrent exempel på konsten att feldiagnostisera politiska problem, påstod man att skämten bidrar till att ursäkta och möjliggöra våldtäkterna.
Botemedlet var inte heller särskilt bra. Metoo-rörelsen skapade ett samhällsklimat där anklagelser kan räcka för att ruinera någons rykte och karriär, medan en friande dom saknar kraften att återupprätta dem. Det har lett till en högst verklig backlash mot kvinnor i yrkeslivet.
Forskare vid University of Houston studerade i början av 2019 hur män såg på kvinnor i arbetslivet efter Metoo. En femtedel berättade att de drog sig för att anställa kvinnor i roller som innebär nära kontakter med manliga kollegor, till exempel resor. 27 procent svarade att de undvek möten i enrum med kvinnliga kollegor. Det senare kallas ibland ”Mike Pence-regeln”, efter ett uttalande från 2002 av USA:s nuvarande vicepresident om att han inte äter middag med kvinnliga kollegor utan att hans fru är närvarande. Det kan verka överdrivet, men i en tid där obekräftade (och alltså möjligtvis falska) anklagelser kan göra lika stor skada som en fällande dom är det egentligen det enda sättet att hålla ryggen fri. Samtidigt är det uppenbart vad det får för konsekvenser för kvinnor i yrkeslivet.
Feminismen som maktmedel
Dagens feminism kan lätt framstå som förvirrande. Vi har en rörelse som talar om att stärka kvinnor samtidigt som den ständigt beskriver dem som svaga och maktlösa. De beskriver gärna faran med att osunda och problematiska föreställningar reproduceras, men kvinnosynen dagens feminister reproducerar är en blind fläck för dem själva.
Det går inte ihop – men det är inte heller poängen. Feminismen syftar inte först och främst till att förstå och beskriva samtiden. Den är en rörelse med maktambitioner. Ideologin skiftar beroende på vad som för tillfället behövs för att hålla rörelsen relevant och deras företrädare i rampljuset.
I dagens offerskapskultur, där den som anses vara i det största underläget anses ha det moraliska övertaget, är det politiskt smarta att lyfta fram den grupp man gjort sig till språkrör för som den svagaste gruppen.
Att utmåla kvinnor som svaga stärker dock inte gruppen kvinnor. Det stärker dess självutnämnda språkrör. Till exempel är de som har vunnit allra mest på Rättviseförmedlingens kampanjer under 2010-talet inte kvinnliga kulturarbetare, utan de som haft nyckelpositioner inom Rättviseförmedlingen.
Det är i sig inget anmärkningsvärt. Så fungerar politik. Det anmärkningsvärda är hur okritiskt människor utanför den feministiska rörelsen har köpt dess verklighetsbeskrivning. När Rättviseförmedlingen fyllde fem år gratulerades den på födelsedagen av Moderaternas dåvarande partiledare, trots att Moderaterna på pappret vänder sig emot idén att lika utfall är något eftersträvansvärt. Och talar man med personer som i övrigt snarast är opolitiska, kan man ofta höra dem hävda att ”är man för jämställdhet är man feminist”.
De som blir feminister för att de vill vinna politiskt inflytande är smarta strateger. Få rörelser har bemästrat konsten att leta efter problem, hitta dem överallt, diagnostisera dem felaktigt och tillämpa fel botemedel, än den feministiska rörelsen. Men de som kallar sig feminister eftersom de tror på kvinnors förmåga och kompetens satsar på fel häst. Dagens feminism är inte en naturlig fortsättning på kampen för rösträtt och rätten att arbeta på lika villkor. Den är en rörelse som i allt väsentligt förminskar kvinnor i syfte att kunna kräva att andra lämnar plats åt dem själva.
