Att en svart kvinna är vicepresident påstås vara inspirerande för den yngre generationen. Men när till och med USA:s näst mäktigaste lindar in sig i en identitetspolitisk offerkofta blir konsekvensen den motsatta. Det lär ut hjälplöshet.
Joe Biden blir av allt att döma USA:s nästa president. Han har ungefär samma nackdelar som demokratiska politiker alltid har: han gillar höga skatter och spenderar gärna andras pengar på saker de inte vill ha. Det är i och för sig nackdelar han även delar med de flesta republikanska politiker. Donald Trump valde till exempel att sänka skatten inte genom att banta välfärdsstaten, utan genom att öka statsskulden med 6,8 biljoner dollar, vilket helt enkelt är ett sätt att skicka notan vidare till morgondagens skattebetalare.
Av allt att döma kommer Joe Biden ur ett frihetligt perspektiv att vara värre än Donald Trump. Sett till den förda politiken, alltså, och det är den som spelar roll. Inte presidentens frisyr, formuleringskonst eller ens så kallat ”locker room talk”.
Men för många bedömare verkar inte politiken vara det viktiga. De som kritiserar Trump talar oftare om osmidiga formuleringar, bufflig attityd och vulgär framtoning än om hans faktiska politiska program. Den som fäster större vikt vid den sortens moderna klassmarkörer (för det är vad de är – signaler om att man inte tillhör etablissemanget) anser alltså, när det kommer till kritan, att det viktigaste inte är vad presidenten gör i sin roll som president utan att vederbörande tillhör eliten.
En politikers framtoning har med andra ord en kulturell dimension, oavsett om man vill det eller inte. Joe Bidens presidentskap kommer inte bara att få politiska konsekvenser, utan även värderingsmässiga och kulturella. Där föreligger ett problem: hans vicepresident.
Kamala Harris är dotter till invandrare. Hennes far är från Jamaica och hennes mor från Indien. Det är helt ointressant, eftersom hennes åsikter och värderingar inte sitter i hudfärgen. Men det är också något hon ser till att vi alla är medvetna om. I sitt tacktal efter valet gjorde hon ett stort nummer av kvinnors kamp genom historien (asiatiska, vita, latinamerikanska och ursprungsbefolkningens kvinnor, men framför allt svarta kvinnor, som enligt Harris är ”demokratins ryggrad”).
– Och vad det säger om Joes karaktär att han hade djärvheten att bryta en av de mest substantiella barriärerna som existerar i vårt land och välja en kvinna till sin vicepresident, fortsatte Harris, som om det inte hade varit långt mycket djärvare att inte välja någon med dubbla X-kromosomer i dagens politiska klimat.
– Men medan jag må vara den första kvinnan på den här posten, kommer jag inte att bli den sista. För varje liten flicka som ser på i natt ser att det här är ett land av möjligheter.
Det är det tröttaste identitetspolitiska mantrat av dem alla. Det behövs en kvinnlig (vice)president för att flickor ska begripa att de kan bli presidenter. Det behövs en kvinnlig vd för att flickor ska begripa att de kan driva företag. Det behövs fler kvinnor inom programmering för att flickor ska begripa att de kan jobba med datorer. Det omvända argumentet hörs i princip aldrig, att det behövs män inom yrken eller på poster dominerade av kvinnor för att pojkar ska kunna förstå att de har möjlighet att nå dit. Enbart flickor förväntas ha ett så stort mindervärdeskomplex, eller en så begränsad fattningsförmåga, att de måste se en kvinna bli vicepresident för att kunna förstå att det är möjligt.
Men för Harris anhängare är hennes identitetspolitiska markörer inspirerande.
– Jag hoppas hon bygger på att hon är den enda svarta och indiska kvinna som någonsin haft den här rollen, säger den ledande Black Lives Matter-aktivisten Alicia Garza.
– Hon kommer att sätta en rasmässig och könsmässig lins på allt de talar om i sin administration, och det har saknats hittills, säger Glynda Carr, som har grundat en kampanjorganisation i syfte att få progressiva svarta kvinnor valda till offentliga uppdrag.
Kimberlé Crenshaw, en akademiker inom så kallad kritisk rasteori som är mest känd för att ha myntat begreppet intersektionalitet, talar om hur Harris har ”krossat glastaket”. En armada av Hollywoodkändisar är tydliga med att de inte bara är glada att Trump inte längre är president, utan extra glada att en kvinna nu är vicepresident. En docent i statsvetenskap berättar för media att valet av Harris till vicepresident ”påminner folk om att färgade personer också är kvinnor”, vilket vi tydligen annars riskerade att glömma.
Michelle Obama skrev på Instagram redan när Harris blev Demokraternas vicepresidentkandidat i augusti att nomineringen gör att flickor som växer upp i dag ”kan ta det för givet att någon som ser ut som de kan växa upp att leda en nation som vår”. När Obama själv var liten, skriver hon, såg hon nästan aldrig någon som såg ut som hon själv på TV eller i tidningen, något som resulterar i att ”man lär sig att inte få några förhoppningar”.
Kamala Harris är inte bara vicepresident, utan har med tanke på presidentens ålder en relativt god chans att själv bli president de kommande åren. Det är tänkt att hon därigenom – genom sitt blotta utseende, om man får tro Michelle Obama – ska inspirera en ny generation till stordåd. I själva verket är risken stor att effekten blir den motsatta. En hel generation växer upp i en värld där till och med världens näst mäktigaste, kanske självaste USA:s president, sveper in sig i en offerkofta.
Den identitetspolitiska föreställningen att ens biologiska egenskaper styr ens chanser i livet är inte inspirerande. Den skapar uppgivenhet – ”man lär sig att inte få några förhoppningar” – och stickar offerkoftor. Den lär ut att förment svaga grupper, som kvinnor, behöver all hjälp de kan få för att komma någon vart, och den lär dem att kräva omvärldens hjälp i stället för att kämpa på egna meriter.
Om till och med USA:s nummer ett i kön till Ovala rummet i Vita huset reduceras, och reducerar sig själv, till identitetspolitiska markörer är det inte positivt för den generation som formas i dagens politiska landskap. När det gäller millenniegenerationen och generation Z är det det sista de behöver.
Bild: Kamala Harris talar i Iowa 2019. Foto: Gage Skidmore (CC BY-SA 2.0).
