I omvärldens ögon är Malmö ett nationellt misslyckande. De lokala politikerna beskriver den tvärtom som en öppen och välkomnande kulturhuvudstad. Den dubbla bilden av staden har sin förklaring: den ena är betydligt mer användbar när man söker bidrag.
Malmö vill bli EU:s kulturhuvudstad 2029. I potten ligger 1,5 miljoner euro (ungefär 155 miljoner kronor) från unionens skattebetalare via EU-kommissionen.
Får man tro kulturnämndens ordförande och förste vice (S respektive L) är Malmö redan Sveriges kulturhuvudstad. De hänvisar till Malmö opera, stadsteatern, kulturskolans dj-kurser och förekomsten av bibliotek och allaktivitetshus. Tidigare i höst öppnade ett s k yttrandefrihetsbibliotek i stadsarkivet, där böcker som genom historien censurerats eller bränns lånas ut. Dessutom är Malmö en ”internationell, öppen, välkomnande och inkluderande stad”, skriver kulturnämndens representanter.
Det kommer förmodligen som en överraskning för den som har läst om Malmö i tidningarna eller sett statistik över brottslighet eller skolresultat. Den välkomnande kulturmetropolen figurerar regelbundet i utländsk media på grund av våldsamma upplopp. Senast var det den danske politiske provokatören Rasmus Paludan som initierade en koranbränning vars syfte – att locka fram den våldsamma intolerans som tyvärr präglar delar av det muslimska samhället – uppfylldes med råge.
Den öppna och inkluderande staden Malmö har även ett stort problem med antisemitism. Många judar vågar inte bära Davidsstjärnan öppet, och när Uppdrag granskning-reportern Petter Ljunggren för några år sedan promenerade genom Malmö iförd kippa och Davidsstjärna gjorde lokalinvånare väldigt tydligt för honom att han inte var välkommen. Under upploppen apropå koranbränningen i slutet av sommaren skanderade folkmassor slagord som Judiska Centralrådet kopplar till uppmaningar till mord på judar. (Detta är dock inget som hindrar Malmös politiker från att försöka få Sveriges förintelsemuseum förlagt till staden.)
Vid sidan av våldet och antisemitismen är Malmö dessutom en påtagligt segregerad stad. Skillnaden är enorm mellan de välbärgade villaförorterna i sydväst och områden som Rosengård, ett av stadens tre särskilt utsatta områden. Det är värt att påminna om polisens definition av sådana områden: parallella samhällsstrukturer, extremism, kriminalitet, och systematiska hot och våldshandlingar mot dem som deltar i rättsprocesser. Det är ”svårt eller nästan omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag”. Politiker försöker åtgärda situationen genom att blanda hyresrätter och bostadsrätter i nya områden, med konsekvensen att problemen spiller över i tidigare relativt trygga områden.
Internationell, öppen, välkomnande och inkluderande.
Det händer att Malmös politiker talar klarspråk om problemen. I fjol talade kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) om ”ekonomisk och social misär i vissa bostadsområden” när hon ville få stopp på inströmningen av asylsökande med eget boende i Malmö.
Desto oftare ger Malmös politiker, för att inte tala om stadens armada av kommunikatörer – 170 stycken – en helt annan bild av staden. På kommunens hemsida kan man läsa:
Malmö är mer än en stad. Malmö är möten, mat och skratt. En stad full av människor som skapar upplevelser för andra – teater, mat, konst och musik. Här möter du den unga lovande designern, kocken som vågar ta ut svängarna, regissören som tacklar de svåra ämnena och småföretagen med de stora drömmarna.
I egenskap av hamnstad är Malmö dessutom särdeles öppen mot omvärlden, ”med blicken riktad mot horisonten”, uppfylld av ”djärva idéer och en nyfikenhet på nya tankar”. Det menar åtminstone Socialdemokraternas pressekreterare Anders Malmström i ett kort Twitter-brandtal för Malmös kandidatur till EU:s kulturhuvudstad.
Den som inte visste bättre skulle nästan kunna tro att det fanns två olika Malmö: en segregerad kriminell metropol och en spännande kulturhuvudstad. Stadens janusansikte har dock en naturlig förklaring.
Malmö lider av en till synes omättlig hunger efter skattemedel. När det gäller att tillskansa sig bidrag är staden ohotad svensk mästare. En dryg fjärdedel av den kommunala budgeten finansieras av det kommunala utjämningssystemet, som omfördelar skattepengar från medborgare i välskötta kommuner till politiker i dysfunktionella kommuner. De kan sedan spendera dem på allt från dyra arenabyggen (Malmö Live kostade 1,3 miljarder kronor) till influerare som får betalt för att besöka Malmö och sprida en positiv bild av staden, något Malmö förra året betalade 695 000 kronor för.
Av naturliga skäl är viljan begränsad att betala pengar till ett ekonomiskt slukhål präglat av våldsbrottslighet och segregation. Däremot finns det gott om politiska instanser som kan tänka sig att skänka bort andras pengar till en internationell, öppen, välkomnande och inkluderande kulturmetropol. Alltså är det vad Malmö är. 170 kommunikatörer kan ju inte ha fel.
Som Malmöbo är jag ganska trött på allt skit som slängs på Malmö… Och det ironiska är att det är icke-malmöbor som gör det. Varför detta hat mot Malmö? Vad är det med Malmö som provocerar icke-malmöbor så mycket? Ja, det är en stad med problem, men det finns problem i de flesta städer. Och ja, Malmö har en större andel invandrare än andra städer, men menar man då att det är invandrare som ställer till det i samhället? Då är det en helt annan fråga än att reta sig på Malmö…. kanske till och med lite rastiskt. Och nej, det är inte orättvist att Malmö får ta emot en massa bidrag. För det första är Malmö porten mot övriga världen, men vi kanske ska stänga den porten? Dessutom riktat till alla er som bor i kranskommuner och klagar – håll er i era hålor. Kom inte till Malmö för att jobba, shoppa eller roa er. Få se hur ni har det då i era ankdammar!