Ännu en opinionsmätning bekräftar bilden av en vänsterdominans inom den svenska journalistkåren. Men det är inte journalisternas partisympatier som är journalistikens stora problem. Journalistkåren är sannolikt inte mer vänster nu än tidigare – däremot har journalistikens villkor och journalistrollen kommit att omdefinieras.
En ny norsk undersökning av norska och svenska journalisters partisympatier bekräftar bilden av journalistkåren som vänsterlutande. Enligt studien, som genomförts av statsvetaren Jan Erik Grindheim på uppdrag av den liberala tankesmedjan Civita, skulle 70,7 procent av de svarande svenska journalisterna rösta på något av de tre rödgröna partierna.
Största parti bland de svarande blev Vänsterpartiet, med hela 32 procent, mer än dubbelt så mycket som Miljöpartiet med 14,7 procent. Det är dock mer än vad de två vänsterliberala stödpartierna till regeringen, som tillsammans fick 14,6 procent. Moderaterna och Kristdemokraterna lyckas tillsammans samla mindre än tio procent av journalisternas sympatier och Sverigedemokraterna tycks inte förekomma alls.
Undersökningen, som gjordes 2019, bekräftar bilden av en vänsterslagsida i den svenska journalistkåren, som framkom 2012, då medieforskaren Kent Asp vid Göteborgs universitet senast undersökte journalistkårens partisympatier. Då var det emellertid Miljöpartiet som framstod som de svenska murvlarnas parti par préférence, i dag är det vänsterpartiet. Detta skulle kunna tolkas som en vänstervridning av journalistkåren, eftersom Miljöpartiet under alliansåren i mångas ögon framstod som ett närmast opolitiskt alternativ. Den som ville lämna vänsterblocket men inte var bekväm med att komma ut som borgare kunde välja att rösta grönt. Sedan dess har Miljöpartiet radikaliserats och inrättat sig som ett identitetspolitiskt randalternativ i den rödgröna regeringskoalitionen. Kanske kan journalisternas vandring till Vänsterpartiet tolkas som en radikalisering och ett tecken på polariseringen av det politiska landskapet, kanske kan det utläsas som ett symptom på Miljöpartiets radikalisering, det vill säga att man inte upplever någon större skillnad mellan V och MP.
Asps studie kritiserades, huvudsakligen från dem som tillhörde den inte så tysta vänstermajoriteten inom journalistkåren, för att det inte gick att säga något säkert om huruvida journalisterna svarat sanningsenligt. Som om det skulle finnas ett stort borgerligt mörkertal inom journalistkåren som underlåtit att svara på enkäten. Syftet med dessa försök att misstänkliggöra studien och dess resultat var detsamma som syftet hos dem som med emfas hävdar att det inte finns någon åsiktskorridor: att upprätthålla åsiktskorridoren.
Grindheims studie har misstänkliggjorts med liknande argument, men man har också påpekat det bristfälliga underlaget: endast 213 svenska journalister har svarat i den norska undersökningen. Underlaget är således inte tillräckligt för att räknas som ett statistiskt säkert underlag, men tendensen är så pass tydlig att den inte går att avfärda.
Det är inte journalisternas partisympatier som är journalistikens problem
Det återkommande fokus på vilka partier som journalister sympatiserar med tenderar att leda tankarna fel kring vad som är de stora problemen med journalistiken av i dag. Att en journalist hyser en politisk uppfattning är inte ägnat att förvåna, det gör de flesta människor och särskilt de som är engagerade i samhällsfrågor. Det betyder inte att journalisten i fråga inte kan göra ett seriöst jobb eller hålla isär sina privata uppfattningar och sin yrkesroll.
Dessutom finns det inte mycket som tyder på att journalistkåren skulle vara mer vänsterlutande i dag än för tjugo, trettio eller fyrtio år sedan. Den aktivistiska inriktning som journalistiken tagit på senare år verkar med andra ord inte vara en produkt av en partipolitisk slagsida utan av något annat. Problemet tycks bottna i ett förändrat sätt att se på journalistik och på journalistens roll.
Fokus på partipolitiska sympatier leder också tanken fel i ett annat avseende, nämligen att man missar de områden där aktivism och åsiktslikriktning får mest genomslag. Jag har tidigare skrivit om slagsida och partiskhet i public servicemedierna och i det sammanhanget tagit upp den utredning som gjordes av brittiska BBC, From seesaw to whagon wheel. Där konstaterades att det inte primärt var i den partipolitiska bevakningen som slagsidan kom till uttryck. Tvärtom ansträngde sig de politiska redaktionerna extra mycket för att ge partierna så rättvis behandling som möjligt.
Det var i det övriga programutbudet, till exempel i kultur- och underhållningsprogrammen, som den politiska tendensen fick störst genomslag i form av vilka frågeställningar som lyftes, vilka som inte lyftes och vilka personer som gavs en plattform. Problemformuleringsprivilegiet upprätthålls med subtila metoder. I det brittiska fallet ledde utredningen till omfattande reformer av BBC:s verksamhet, med nya rutiner för uppföljning och utvärdering av saklighet och opartiskhet i programinnehållet. I Sverige har public servicebolagen och deras huvudmän konsekvent vägrat att genomföra någon liknande utredning. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom det är de som med störst emfas hävdar att det inte finns någon slagsida som skulle ha mest att vinna på att få detta svart på vitt så att debatten kunde läggas till handlingarna.
Det började med kultursidornas politisering
Omdefinierandet av journalistikens roll i aktivistisk riktning inleddes på kulturredaktionerna innan den nådde nyhetsredaktionerna. En föraning om vad som komma skulle gavs på 1910-talet under den så kallade Strindbergsfejden, då landets kultursidor för första gången formrade sig längs ideologiska och partipolitiska stridslinjer, i och med att författaren August Strindberg på ålderns höst gjorde ett försök att återlansera sig själv i offentligheten, den här gången som arbetarrörelseförfattare.
Arbetarrörelsen och dess skribenter tog tacksamt emot detta erbjudande och valde att bortse från Strindbergs tidigare reaktionära och arbetarfientliga hållning. Lanseringen av Strindberg som arbetarrörelseförfattare skedde genom en smutskastningskampanj riktad mot den folkkära författargeneration som kommit att benämnas nittiotalisterna, med Verner von Heidenstam som anförare. Dessa författare framställdes nu som borgerliga och reaktionära, enligt principen ”är man inte med oss är man emot oss”.
Den verkliga politiseringen av kulturredaktionerna kom dock att äga rum under vänstervågen under den andra halvan av 1960-talet. I bräschen gick Dagens Nyheter under chefredaktören Olof Lagercrantz, som upplät tidningens kultursidor som plattform åt några av tidens mest extrema vänsterröster. Hur Dagens Nyheters kultursidor politiserades i extrem riktning kan man läsa i David Anderssons bok om den svenska Israeldebatten, Med skuldkänslan som drivkraft. Dagens Nyheters upplägg, med en liberal ledarsida och en politiserad socialistisk kultursida, skulle därefter komma att bli modell för den liberala pressen i Sverige.
Bland liberaler anses det i regel vara ett tecken på vidsynthet och tolerans att upplåta utrymme åt meningsmotståndare till vänster (dock aldrig åt meningsmotståndare till höger), medan socialister inte känner sig bundna av motsvarande generositet. Politiseringen av de liberala tidningarnas kultursidor skulle också förstärkas av de socialdemokratiska tidingsnedläggningarna som medförde att många av arbetarrörelsens opinionsbildare blev utan plattformar. När de socialdemokratiska ledarsidorna försvann en efter en kom deras opinionsbildare att återuppfinna sig själva som kulturskribenter. Att de inte var så intresserade av kultur var ett mindre problem, eftersom kultursidorna i huvudsak blivit en arena för politisk opinionsbildning, ofta i polemik med den egna tidningens ledarsida.
Det är av den anledningen som det är så missvisande när somliga vänsterdebattörer hävdar att det finns en borgerlig hegemoni i tidningsvärlden, med hänvisning till att det finns fler tidningar med borgerlig partibeteckning kvar. Partibeteckningen åsyftar endast ledarsidan. Ser man till den sammantagna mängden opinionsbildande material är dessa ledarsidor ofta i försvinnande minoritet, också i den egna tidningen. Somliga kulturredaktioner drar sig inte ens för att bedriva krypskytte mot den egna ledarsidan, med tidningsledningens goda minne.
Den agendasättande journalistiken
Under 2010-talet har den aktivistiska och opinionsbildande journalistiken spritt sig från kultursidorna till nyhetsredaktionerna. Också i det fallet har Dagens Nyheter gått i bräschen. När nuvarande chefredaktören Peter Wolodarski tillträdde 2013 lanserade han konceptet ”agendasättande journalistik”. Begreppet myntades av medieforskarna Maxwell MacCombs och Donald Shaws redan 1968 och syftar på en teori om massmediernas påverkan på samhället. Enligt MacCombs och Shaws inte bara återger massmedierna verkligheten genom sina skildringar utan skapar också verkligheten, genom vinklar och urval.
Genom att fokusera på vissa frågor och vinklar kan nyhetsmedierna påverka sin publik att uppfatta dessa frågor och perspektiv som viktiga. På motsvarande sätt kan nedtoning och underlåtenhet att bevaka andra frågor och fenomen få dessa att framstå som mindre viktiga. Det finns exempelvis skäl att misstänka att mediernas skildring av värmeböljan 2018 kan ha spelat roll för att Miljöpartiet inte förlorade mer än vad de gjorde i den höstens val.
Den agendasättande journalistiken har gått från att vara ett analytiskt begrepp inom medieforskning till ett nytt journalistiskt ideal. Den aktivistiska nyhetsförmedlingen har kommit att ersätta den traditionella synen på journalistik där ledorden var sanningssökande, objektivitet och konsekvensneutralitet.
Sanningens död
2016 arrangerade publicistklubben i Stockholm en debatt om huruvida det var dags att skrota konsekvensneutraliteten. I praktiken hade denna övergivits när den agendasättande journalistiken gjorde sitt intåg, men nu var alltså frågan om man också skulle överge den i teorin, som ett journalistiskt ideal. Konsekvensneutralitet innebär att om något är sant, relevant och har ett allmänintresse skall det publiceras oavsett vilka konsekvenser det får för exempelvis politik eller samhällsutveckling, till exempel att ge draghjälp åt ett specifikt parti.
Övergivandet av konsekvensneutraliteten till förmån för den agendasättande journalistiken innebar även ett övergivande av andra klassiska journalistiska ideal, som strävan efter ett så sakligt och objektivt återgivande av skeenden som möjligt. Alla seriösa journalister har naturligtvis i alla tider varit medvetna om att helt objektiv journalistik är en omöjlighet, men det har likväl ansetts vara ett eftersträvansvärt ideal. Med den agendasättande journalistiken har detta ideal övergivits till förmån för en aktivistisk nyhetsförmedling i syfte att forma verkligheten i stället för att återge den och lämna åt publiken att bilda sina egna uppfattningar.
Fenomenet är inte något unikt för Sverige, utan kan iakttas över hela västvärlden. Nyligen lämnade redaktören Bari Weiss in sin avskedsansökan till ansedda dagstidningen New York Times, med hänvisning till den åsiktslikriktning, den aktivistiska journalistik och den feghet som hon menade präglade den redaktionella kulturen vid tidningen. Hennes mycket läsvärda avskedsbrev finns att ta del av på hennes hemsida och ger en skrämmande bild av utvecklingen inom den amerikanska journalistiken. Journalisten Andrew Sullivan lämnade nyligen New York Magazine av liknande anledningar. Dennes avskedskolumn finns att läsa här.
Journalistikens identitetskris
Övergivandet av de grundläggande journalistiska principerna har förvandlat stora delar av journalistkåren från reportrar till aktivister. Den agendasättande journalistiken har dessutom undergrävt den seriösa nyhetsjournalistikens viktigaste tillgång: trovärdigheten. Parallellt med detta har åsiktsjournalistiken uppvärderats, vilket gjort att den traditionella, objektivitetssträvande rapporteringen blivit allt otacksammare att ägna sig åt. Den traditionella journalistrollen hamnar i skuggan av åsiktsjournalistiken, och många nyhetsreportrar skriver numera också opinionsbildande texter under den missvisande vinjetten ”analys”.
Mediebranschens nedgång har inneburit osäkrare anställningsformer och färre arbetstillfällen vilket gjort selekteringsprocesserna hårdare och ytterligare förstärkt åsiktslikritningen. Priset för att sticka ut och gå mot strömmen har blivit högre, samtidigt som kårandan har blivit starkare bland dem som lyckats klamra sig fast på insidan. Problemet är alltså inte att det är för få personer med borgerliga åsikter som söker till journalistutbildningarna. För det första skulle sådana selekteras bort om de var öppna med sina uppfattningar för det andra kan inte aktivistisk journalistik från vänster kompenseras med aktivistisk journalistik från höger.
Identitetskrisen som följt på övergivandet av den traditionella journalistrollen har paradoxalt medfört att samtidigt som journalister i regel är betydligt mindre ”etablissemang” än de var för några decennier sedan har de allt mer kommit att identifiera sig med den progressiva sidan i det pågående ”kulturkriget” snarare än med den traditionella journalistrollen. I stället för att vara ett etablissemang i sin egen rätt på sina egna meriter har delar av journalistkåren reducerat sig själva till att vara etablissemangets försvarare. Det är därför inte så konstigt att det är inifrån mediebranschen som de mest högljudda ropen på inskränkningar av medborgarnas yttrandefrihet på nätet har kommit.
En självständig och oberoende journalistik som granskar makten och skildrar samhället utan att driva agendor är en förutsättning för den fria åsiktsbildningen och det demokratiska samhället. Den aktivistiska agendasättande journalistiken leder inte bara till sämre nyhetsförmedling utan riskerar också att motverka sitt uttalade syfte och undergräva journalistikens trovärdighet.
En återgång till de traditionella journalistiska idealen om konsekvensneutralitet och objektivitet vore därför önskvärt, liksom återupprättandet av den gamla rågången mellan opinions-, kultur- och nyhetsjournalistik. Kultursidor som skrev om kultur, ledarsidor som drev opinion och nyhetsredaktioner som drev orädd och konsekvensneutral nyhetsjournalistik vore en nåd att stilla bedja om.
Det är med andra ord inte journalisternas partisympatier som är anledningen till dagens journalistiska kräftgång. En professionell journalist kan hålla isär sina privata uppfattningar och sin yrkesutövning. Problemet är journalistrollens upplösning och en mediebransch som förlorat sin identitet.
