Den identitetspolitiska rörelsen har siktat in sig på idrottsvärlden. Namn som Indianerna, Frölunda Indians och Sitting Bull beskrivs nu som problematiska eller direkt rasistiska – men de är långt mindre problematiska än den rörelse som vill tvinga dem byta namn.
Det började i USA, som så många andra negativa kulturella trender. I flera decennier har identitetspolitiska aktivister krävt att lag som Washington Redskins (amerikansk fotboll), Kansas City Chiefs (också amerikansk fotboll) och Cleveland Indians (baseboll) ska byta namn. Namn med anknytning till ursprungsbefolkningen anses vara kulturell appropriering eller stereotypisering, alldeles oavsett att namnen ju används i ett positivt sammanhang – det lag man håller på.
Länge har lagen stått på sig, men Black Lives Matter-demonstrationerna verkar ha skiftat maktbalansen till aktivisternas fördel. Företag som Amazon, Nike, Target, Walmart och Fedex plockade ned Redskins-merchandise från hyllorna eller hotade med att avbryta samarbeten för att tvinga laget att byta namn. Oavsett om det var politiserade PR-byråer eller rädsla för BLM-opinionen som låg bakom, fungerade det: Washington Redskins har vikt ned sig och meddelat att namnet och den tillhörande typen tillhör det förflutna. Laget hade inte mod, eller råd, att stå emot.
Black Lives Matter har bekant anhängare även i Sverige. De har det svårare här, eftersom det är så besvärligt att applicera rörelsens narrativ på den svenska historien. De svarta personer som finns här kom inte hit på slavskepp, utan valde i de allra flesta fall själva att migrera hit. Deras förfäder var inte livegna på brutala potatisplantager i Sydsverige. Så när amerikanska BLM vandaliserade statyer över sydstatsgeneraler, hittade deras svenska kamrater inget bättre att rasa mot än Carl von Linné.
Enligt en namninsamling mot statyer av honom ”bidrog [hans forskning] till att vita européer fick för sig att de var den överlägsna rasen och som användes som grund och förklaring till att avhumanisera svarta och bruna, kolonisera, plundra”. Verkliga entusiaster, som Expressen-krönikören Bilan Osman, har till och med kommit fram till att Sverige var en sorts rasismens epicentrum:
Det är inte USA som har påverkat Sverige, det är Sverige som påverkar omvärlden. Inte minst genom att ha varit ledande i rasbiologi.
Som om ingen människa hade tänkt tanken att personer som ser ut som han själv nog är överlägsna alla andra, förrän Carl von Linné började systematisera växt- och djurriket.
När den identitetspolitiska rörelsen i USA hade tröttnat på statyer kastade den sig i stället över idrottsvärlden, vilket gjorde det ännu svårare för dess svenska motsvarighet. Efter att ha letat med ljus och lykta lyckades de dock hitta inte mindre än två grova mikroaggressioner: speedwayklubben Indianerna i Kumla och hockeyklubben Frölunda Indians.
Detta är en om möjligt ännu mer svårimporterad konflikt än Black Lives Matter. Sverige har ingen indian-urbefolkning. Det finns inga inhemska stammar som kan hitta anledning att känna sig kränkta över Frölunda Indians namn. Men varför låta sig hindras av det, när man kan vara sekundärkränkt?
När glassföretaget Dreyer’s Grand kom fram till att glasspinnen Eskimo behövde byta namn – företaget ska med marknadschefen Elizabell Marquez ord ”vara en del av lösningen när det gäller jämlikhet mellan raser” – bestämde sig den svenska identitetspolitiska rörelsen för att Triumf-glassen Sitting Bull måste bort. Det rapporteras att tillverkaren har fått så många ”reaktioner” på sociala medier och i kundtjänsten att de förmodligen kommer att byta namn på glassen, eller ta bort den helt. Marknadschefen Felix Müntzing har lärt sig refrängen väl:
– Vi ser väldigt allvarligt på om folkgrupper känner sig kränkta.
Det borde de inte göra. För det första eftersom en folkgrupp inte kan känna sig kränkt. Känslor är individuella, och hur gärna rörelser som Black Lives Matter vill få oss att tro att de talar för alla svarta människor, gör de inte det. Samma sak gäller amerikansk urbefolkning. En studie från början av året visade att 49 procent av den tillfrågade ursprungsbefolkningen ansåg att Washington Redskins namn var kränkande, medan 38 menade att det inte var kränkande, och resten var osäker eller likgiltig. Tidigare undersökningar visar att en majoritet inte tycker namnet är problematiskt.
Oavsett vilka som är i majoritet, har Redskins ingen skyldighet att inte trampa någon på tårna. Ingen har någon sådan skyldighet. Den enda skyldighet man har gentemot främmande människor är att inte skada dem, och hur långt rörelser som Black Lives Matter än försöker tänja våldsbegreppet, skadar man inte någon genom att använda ordet ”indian”.
Svensk public service instämmer inte. När Sveriges Radios Ekot delade ett inslag om Sitting Bull-glassens namn på Facebook ansåg sig en moderator tvungen att censurera kommentarsfältet. ”Nu har kommentarsfältet rensats, rasistiska ord som ’indian’ och ’eskimå’ är INTE okej!”, meddelade Ekot (även om radiokanalen senare delvis backade från uttalandet).
När man försöker bredda innebörden av begrepp som ”rasism” till den grad att de kan appliceras på enskilda, vedertagna ord, är det ett försök att ta makten över vad andra människor får säga. Kanske lider aktivisterna som vill tvinga idrottsklubbar och glassar att byta namn av den naiva övertygelsen att diverse problem de upplever kommer att försvinna med de oönskade orden. Kanske vill de helt enkelt bestämma över vad andra får säga eftersom viljan till makt ligger i människans natur.
Oavsett vilket behöver vi kämpa emot, för det går inte att leva i ett samhälle där man inte får säga och göra saker som påverkar andras känslor negativt. När det kommer till kritan kommer ingen att få säga eller göra någonting. Inte heller kan man acceptera ett samhälle där man inte får påverka vissa privilegierade gruppers känslor negativt, åtminstone inte om man anser att alla människor ska behandlas lika. Därför bör vi försvara Indianerna i Kumla, Frölunda Indians och Sitting Bull-glassen. Deras namn är långt mindre problematiska än den rörelse som vill ta bort dem.