Vita skådespelare anser sig inte längre kunna spela svarta tecknade rollfigurer. Däremot appliceras inte samma logik på svarta skådespelare och vita tecknade rollfigurer. Hollywoods nya hudfärgsfixering är inte ett sätt att bekämpa gamla maktstrukturer, utan att skapa nya.
Det började med skådespelerskan Kristen Bell, som lämnar rollen som en svart karaktär i den tecknade serien Central Park. På Twitter skrev hon:
This is a time to acknowledge our acts of complicity. Heres 1 of mine. Playing the Molly in Central Park shows a lack of awareness of my pervasive privilege. Casting a mixed race character w/a white actress undermines the specificity of the mixed race & Black American experience.
Sammanfattningsvis: att spela en svart karaktär visar en bristande medvetenhet om hennes ”genomgripande privilegium” och ”underminerar den … svarta amerikanska upplevelsens specificitet”. I en bifogad bild står det att seriens ”kreativa team” djupt ångrar att det kan ha bidragit till någons ”känsla av exkludering eller utradering”.
Utradering är alltså vad man förväntas känna om en person av annan hudfärg gör rösten till en tecknad karaktär med ens egen hudfärg. Åtminstone om man är svart. Historien hade varit skrattretande, om det inte varit för att Kristen Bell och Central Park inte är ett bisarrt undantagsfall. Strax därefter gick Mike Henry, som gör rösten till den svarta karaktären Cleveland i Family Guy utan att se ut som han, ut och gjorde avbön på Twitter. Konkurrenten Simpsons ville inte vara bättre, utan kungjorde att inga vita skådespelare över huvud taget får spela svarta roller i serien.
Idén är inte ny. De senaste åren har Hollywoods krets av professionella tyckare försökt porträttera det som ”kontroversiellt” att heterosexuella skådespelare spelar homosexuella roller. Underhållningsbranschens mest medvetna medlemmar har redan känt vart vinden blåser; exempelvis lovade skådespelaren Darren Criss redan 2018 att aldrig mer spela homosexuella roller eftersom han inte vill vara ”ännu en heterosexuell pojke som tar en homosexuell mans roll”.
Ännu värre anses det vara när kvinnliga skådespelare spelar personer som är födda som män men vill leva och bli bemötta som kvinnor (eller när manliga skådespelare gör det motsvarande). Skådespelaren Eddie Redmayne fick kritik för att i The Danish Girl porträttera den danske konstnären Einar Wegener, som beslutade sig för att leva som kvinna. Scarlett Johansson möttes av sådan indignation när hon tackade ja till en roll som transsexuell utan att själv vara det, att hon ångrade sig och hoppade av.
Intressant i sammanhanget är att det beskrivs som ett problem att skådespelare som inte är transsexuella får transsexuella roller – samtidigt som det också beskrivs som ett problem att transsexuella skådespelare enbart får roller som är transsexuella. Med andra ord ska minoriteten ha ensamrätt till roller som speglar den, men dessutom ökad tillgång till alla andra roller. Kakan ska både has och ätas.
På samma vis verkar trenden att reservera svarta roller för svarta skådespelare fungera. Ingen av dem som har tagit ställning för att ”färgade personer ska spela färgade roller”, som Mike Henry formulerade det, har givit uttryck för någon motsvarande vilja att hindra svarta skådespelare att göra rösten till vita karaktärer.
Det är lätt att ironisera över den kulturella apartheid som skulle uppstå om man krävde att alla skådespelare skulle behöva ha samma hudfärg som rollerna de spelar. Vita roller åt de vita, och så vidare. I själva verket har det dock aldrig varit tanken. De som betraktar hudfärg som en så essentiell egenskap att det blir ett problem om en skådespelare – vars jobb alltså är att gestalta personer de inte själva är – spelar en person med annan etnicitet, tenderar också att vara anhängare av intersektionell ideologi. Grundidén är att olika tänkta maktstrukturer avgör vem som är underordnad vem – och därmed vem som har rätt att exempelvis tolka vem på filmduken, eller appropriera vems kultur.
Jenny Slate, ännu en skådespelerska som nyligen slutade spela en färgad rollfigur med argumentet att ”svarta karaktärer i animerade serier ska spelas av svarta personer”, menar exempelvis att hennes beslut att spela en svart roll var ”ett exempel på vitt privilegium … inom ett system av samhällelig vit överhöghet”.
Det finns ett element av bristande tilltro till människors förmåga till empati. I samband med Black Lives Matter-rörelsen har påståendet ofta hörts – ironiskt nog i samband med uppmaningar till vita att ”utbilda sig” om hur svarta har det – att vita människor aldrig kan förstå hur det är att vara svart. Ett extra lager ironi adderas när det är medlemmar av ett vitt majoritetssamhälle som påstår det, för vad de egentligen säger är att de ser minoriteter som så främmande och annorlunda att de inte kan identifiera sig med dem.
Hollywoods nya hudfärgsfixering är dock inte primärt en fråga om empatisk förmåga, utan om maktstrukturer. Identitetspolitiker anser som bekant att de som delar hudfärg också delar politiska intressen, intressen som med fördel kan tillvaratas genom vad 68-vänstern kallade den långa marschen genom institutionerna. Genom att öka ”de egnas” positioner inom institutioner som formar människors tänkande (till exempel rörlig media) ökar man den egna gruppens inflytande.
Trenden att vita skådespelare hoppar av eller exkluderas från svarta roller utgår från intersektionell ideologi: man får enbart spela roller som befinner sig på samma nivå eller högre upp i den teoretiska maktordningen. I den är vita alltid förtryckare och svarta alltid förtryckta.
Tar man ett steg tillbaka faller dock resonemanget. När den påstått överordnade gruppen exkluderas från roller på grund av sin hudfärg, blir det svårt att samtidigt hävda att den är överordnad. Vem har egentligen maktpositionen – den som är begränsad till roller med hans/hennes egen hudfärg, eller den som får spela vilka roller han/hon vill? Svaret på den retoriska frågan avslöjar att Hollywoods nya hudfärgsfixering inte är ett sätt att bekämpa gamla maktstrukturer, utan att etablera nya.
