Friluftslivet är en frihetsrörelse. I Sverige är friluftsliv och vistelse i skog och mark en bred folkrörelse, som åter är på uppgång. Allemansrätt och privat markägande är två av förklaringarna till svenskarnas tillgång till naturen. Från ett frihetligt perspektiv har vi mycket att lära från det förra sekelskiftets friluftspionjärer.
I förra veckan föreslog LO tillsammans med den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden en förändring av skattesystemet. Givetvis handlade det om nya skatter som skulle införas och gamla skatter som skulle höjas. Som vanligt var det ”de rika” som skulle stå för fiolerna.
Tittade man närmare på förslagen visade det sig som så ofta att ”de rika” i själva verket var en stor del av befolkningen. Till exempel ville rapportförfattarna att den gamla fastighetsskatten skulle återinföras, eftersom småhusägare är en så praktisk och stabil skattebas då de inte kan ta med sig sina hus och lämna landet. Det handlar med andra ord om samma typ av fiskala cynism som drivit på de ständiga höjningarna av bränsleskatterna: människor som behöver bilen i sin vardag kommer att fortsätta köra, oavsett hur mycket finansministern mjölkar dem.
Båtlivet som folkrörelse
Det mest populistiska förslaget från LO och Tiden handlar dock om införande av en skatt på fritidsbåtar. Rapportförfattaren själv slår fast att skatten inte skulle dra in särskilt mycket till statskassan, men att skatten likväl behövs för att ge ”legitimitet till skattesystemet”. Även om den förslagna båtskatten endast skulle omfatta de allra dyraste fritidsbåtarna, de som är värda mer än 600 000 eller de som är värda över 2 000 000 kronor, är förslaget behäftat med en rad problem.
För det första finns inget register över fritidsbåtar i Sverige. Att införa ett sådant skulle vara ett omfattande projekt som sannolikt skulle kosta mer än vad skatten skulle dra in. För det andra finns det ingenting som hindrar ägarna av de dyraste båtarna att registrera sina flytetyg i länder med rimligare skatteregler. Så sker redan i länder som har skatt på fritidsbåtar. Det räcker att vandra längs kajerna i rivierans yachthamnar för att se var merparten av båtarna är flaggade. För det tredje finns ingen garanti för att skatten inte snart skulle utsträckas från de allra dyraste båtarna till att omfatta även mindre och billigare båtar. Vi har sett liknande ske på andra områden. En sådan generell båtskatt skulle vara ett hårt slag mot båtlivet i Sverige.
Det grundläggande problemet med LO:s och Tidens förslag om båtskatt är dock den missriktade klasskampsretorik och syn på båtliv som det ger uttryck för och som sannolikt är en missräkning från avsändarnas sida. I de flesta länder utanför Norden är båtliv en lyx förbehållet de allra mest besuttna samhällsklasserna. När man som svensk nämner för utlänningar att man har en segelbåt tror de ofta att man är rik som ett troll, eftersom så ofta är fallet i de länder de kommer ifrån, liksom i engelskspråkiga populärkulturen. Det finns visserligen en del svenskar som också omfattar denna bild och därför är mottagliga för LO:s klasskampsretorik, men de flesta känner någon som har en båt och vet att det rör sig om helt vanliga medelklassmänniskor.
I Sverige liksom övriga Norden är segling och båtliv en bred folkrörelse sedan åtminstone 1940-talet. Svenska Kryssarklubben bildades redan 1923 och är i dag världens största förening för fritidsbåtsägare. Två bidragande orsaker till att båtliv är brett och folkligt i Sverige är folkbåten och allemansrätten.
Den nordiska folkbåten ritades av båtkonstruktören Tord Sundén i början av 1940-talet. Båtmodellen var en kombination av bidragen till en konstruktionstävling som svenska seglarförbundet låtit utlysa i slutet av 1930-talet. Syftet var att ta fram en båtmodell som en vanlig arbetare skulle ha råd med och även, om han var någorlunda händig, kunna bygga själv utifrån ritningen. Med folkbåten blev det möjligt för medelklassen och arbetarklassen att komma ut på sjön, och grunden för segling som ett brett folknöje var lagd. Tack vare allemansrätten kunde man även lägga till vid öar och vistas mer eller mindre obehindrat i skärgården.
De frihetsälskande svenskarna
Svenskarna är ett frihetsälskande folk, som helst reder sig själva, bygger egna sommarstugor och vistas i naturen. Svenskarnas individualism och frihetslängtan hamnar ofta i skuggan av den från efterkrigstiden dominerande bilden av den allomfattande välfärdsstaten och den kollektivistiska strävan att bli världens modernaste land.
Kollektivismen och den svällande offentliga sektorn genomdrevs dock med individualistiska förtecken, det var löften om att befria medborgarna från kollektivets bojor som den nya kollektiviseringen kunde genomföras. Från ett frihetligt perspektiv finns det naturligtvis mycket att invända mot denna statsindividualistiska överideologi, men sannolikt hade det inte varit möjligt att genomföra de långtgående frihetsinskränkningar som vårt folk har underkastats de senaste sjuttio åren om det inte hade skett med förment frihetliga förtecken.
Allemansrätten är ett uttryck för den nordiska frihetliga traditionen och går betydligt längre tillbaka än den svenska socialstaten. Allemansrätten innebär den hävdvunna rätten för envar att vistas i skog och mark så länge man inte gör åverkan eller blir alltför närgången, till exempel någons bostad eller tomt. Det var först på 1940-talet som allemansrätten började diskuteras i juridiska sammanhang och först på 1990-talet som den skrevs in i lagen. Allemansrätten är dock inte en lagstadgad rättighet i positiv bemärkelse, utan definieras negativt utifrån dess inskränkningar. Dessa inskränkningar är i regel till för att värna äganderätten. Man skulle kunna säga att allemansrätten handlar om en mentalitet och att dess juridiska aspekt är att det som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet.
Allemansrätten och äganderätten
Från frihetligt håll hörs ibland kritik mot allemansrätten som utgår från att den skulle utgöra en kollektivistisk inskränkning av äganderätten. I viss mån är detta givetvis riktigt, samtidigt är frågan om inte allemansrätten bidragit mer till det privata markägandets ställning i Sverige än vad den har undergrävt den, samtidigt som den medfört att de frihetsälskande svenskarna haft tillgång till naturen i en helt annan utsträckning än människor i de flesta andra länder. I länder utan allemansrätt är tillgången till skog och mark ofta begränsad till statlig mark, som nationalparker. I Sverige är den absoluta majoriteten av skogsmarken ägd av privatpersoner. Det omfattande privata skogsägandet och -bruket har ett starkt folkligt stöd i Sverige, sannolikt delvis till följd av allemansrätten.
Från ett frihetligt perspektiv kan man göra tankeexperimentet om allemansrätten skulle vara möjlig i ett fritt samhälle av minarkistisk eller anarkokapitalistisk typ. Lagstiftningsmässigt skulle det naturligtvis vara svårt att förena den med absolut äganderätt, men då är det värt att ha i åtanke att allemansrätten under större delen av sin existens överhuvudtaget inte kodifierats i svensk lag. I ett fritt samhälle dominerat av en kultur präglad av frihet under ansvar skulle en sådan hävdvunnen allemansrätt sannolikt gå att upprätthålla utan större friktioner, även om någon enstaka markägare säkerligen skulle jaga bort oinbjudna besökare från sina marker. Dessa rigida paragrafryttare skulle dock med största säkerhet göra sig impopulära i en befolkning som uppskattar att kunna vistas i skog och mark.
De konflikter där allemansrätten och äganderätten ställs mot varandra i dag handlar ofta om kommersiellt utnyttjande av någon annans mark, till exempel genom storskalig naturturism eller bärplockning. Dessa saker är i dag tillåtna eftersom de betraktas som en del av allemansrätten, men intresseorganisationer som företräder markägarna, som LRF och Jordägarnas riksförbund, arbetar för att detta skall regleras. Det största hotet mot allemansrätten är således ett överutnyttjande av densamma och tänjande på dess gränser.
Friluftsrörelsen som frihetsrörelse
Diskussionerna kring allemansrätten och det svenska friluftslivet går tillbaka på omdefinierandet av svenskarnas relation till naturen under det sena 1800-talet. Så länge Sverige var ett utpräglat bondesamhälle där den absoluta befolkningsmajoriteten levde på landsbygden var närheten till naturen någonting självklart. I och med industrialiseringen och den medföljande urbaniseringen skulle avståndet till naturen öka och många se på skogen med andra ögon.
Det är ingen slump att den svenska friluftsrörelsen föddes under årtiondena runt det förra sekelskiftet, den i ekonomiskt och politiskt hänseende frihetligaste perioden i svensk historia, då Sverige var i det närmaste en nattväktarstat och följdriktigt även en tigerekonomi, där snilleindustrierna slog som svampar ur jorden. Samma frihetliga strävan som präglade de politiska och ekonomiska landvinningarna kom också till uttryck i en längtan till naturen. Svenska Turistföreningen bildades 1885 under parollen ”Känn ditt land!”, Friluftsfrämjandet grundades 1892 under namnet Föreningen för skidlöpandets främjande i Sverige. Kryssarklubben hade grundats 1923 för att göra båtlivet tillgängligt för fler. Med det ökade intresset för naturen följde också en medvetenhet om människans ansvar för natur och miljö, och 1909 bildades därför den svenska Naturskyddsföreningen.
Jakten är en annan företeelse som i likhet med båtlivet i de flesta länder är förbehållet de mest välbärgade, men som i Norden är en bred folkrörelse. I Sverige finns runt 300 000 aktiva jägare, och det faktum att andelen jägare av befolkningen är störst i glesbygdslänen visar att det knappast är en överklasshobby som det är frågan om i vårt land. Allmogejakten hänger tätt samman med det privata skogsägandet och jaktens folkliga förankring är nära förknippad med äganderätten. På senare år har dock från politiskt håll gjort omfattande försök att reglera jakten som gjort den otillgänglig och dyrare.
Nära sammanlänkad med jakten är den svenska sportskytterörelsen, som också engagerar hundratusentals människor och därmed är en av de största idrotterna i landet, även om det inte avspeglas i vare sig medial eller politisk uppmärksamhet. Bakgrunden är som med många andra idrotter militära behov. Den svenska skarpskytterörelsen grundades på 1860-talet och syftade till att lära en så stor del av befolkningen som möjligt att skjuta, vilket ansågs bra ur ett totalförsvarsperspektiv. Detta var under en tid då de politiska makthavarna litade på sin befolkning och ansåg det vara av godo att denna kunde försvara sig själv. Försvarsmakten bidrog också till svenskarnas friluftsintresse såtillvida att generationer av svenska män genom den allmänna värnplikten skolades i att vistas i skog och mark.
Tillbaka till naturen
Sedan millennieskiftet finns oroande tecken på att delar av den uppväxande generationen tappat den relation till ett aktivt friluftsliv som många svenskar tagit för given under hela 1900-talet. Lärare vittnar om att deras elever inte har kläder som är lämpliga för skog och mark till friluftsdagarna i skolan och att barnen saknar rudimentär förståelse för hur man beter sig i naturen. Samtidigt har försäljningen av friluftsutrustning ökat explosionsartat, med extremsporternas och äventyrsturismens ökade genomslag.
Det verkar som att inställningen till naturen har förändrats från någonting som man kan njuta av och lära sig förstå och leva i samklang med till någonting som man ska konsumera, helst i ett högt tempo, för att få maximal utdelning av sin dyrbara tid (och utrustning). Markägare vittnar om hänsynslösa mountainbikeåkare som kör sönder terrängen spär på kritiken mot allemansrätten. Frihet under ansvar har ersatts med en ”frihet från ansvar”-attityd.
Men kanske är även det mer stillsamma friluftslivet på väg tillbaka. Redan före coronakrisen kunde man läsa om ett ökande intresse för fjällvandring och skogsliv och med pandemin och reseförbuden har intresset för semester i Sverige skjutit i höjden. Mycket tyder på att årets uppsving för inhemskt semestrande och friluftsliv till följd av corona mest är ett accelererande av en trend som varit på gång en längre tid. En positiv bieffekt av pandemin tycks vara att fler unga fått upp ögonen för båtliv och segling. Efter många år av nedgång har andrahandspriserna på segelbåtar vänt uppåt. Medan LO-borgens siffervrängare vädjar till människors missunnsamhet och föreslår båtskatter upptäcker nya generationer unga friheten på havet.
Kanske vågar man hoppas på att detta nyväckta intresse för friheten i naturen och att känna sitt land också kommer att få genomslag i en mer frihetlig och ansvarstagande inställning också på andra områden. Där finns det mycket vi kan lära från friluftslivets pionjärer kring förra sekelskiftet.
