Därför vill de skapa en klyfta mellan liberaler och konservativa
Varför har det plötsligt blivit på modet bland både liberaler och konservativa att låtsas som att det finns en motsättning mellan liberalism och konservatism? Varför påstås plötsligt den sekelgamla liberalkonservatismen vara en omöjlighet? Det finns två grupper som gynnas av denna nya polarisering, två grupper som vill rita om det politiska landskapet i grunden.
Den ena gruppen utgörs av nationalkonservativa och socialkonservativa som vill skapa ett konservativt block och därmed har ett intresse av att splittra den borgerliga åsiktsgemenskapen mellan liberaler, konservativa och liberalkonservativa. Den andra gruppen utgörs av kulturradikaler och vänsterliberaler som vill kasta loss från det klassiska liberalismen och göra gemensam front mot högern tillsammans med Socialdemokraterna och vänstern.
Debatten om liberalkonservatismen
Det pågår för närvarande en debatt om konservatism på svenska kultur- och ledarsidor. För den utomstående kan det i förstone te sig en smula oklart vad debatten handlar om och vilka de olika sidorna egentligen är. Det beror på att det i själva verket handlar om flera parallella debatter som överlappar varandra, där olika agendor stundtals kolliderar och stundtals sammanfaller. De som är motståndare i en debatt kan ha en gemensam agenda i en annan.
En sådan debatt där till synes oförsonliga motståndare har en gemensam agenda är debatten om liberalkonservatismen. Liberalkonservatismen, en sammansmältning av liberalt och konservativt tankegods som varit dominerande ideologi inom den svenska högern under hela efterkrigstiden och vars förhistoria sträcker sig tillbaka till förrförra seklet, är plötsligt ifrågasatt från flera olika håll.
Liberalkonservatismen, vars samhällssyn triumferade 1989 då konservativa ledare som Ronald Reagan, Margaret Thatcher och Helmut Kohl gick i bräschen för marknadsliberala reformer och knäckte ryggen på världskommunismen, påstås plötsligt vara en omöjlighet, en självmotsägelse, av såväl socialliberaler som socialkonservativa. Liberalism och konservatism är enligt dessa inte bara oförenliga, utan rentav varandras motsatser. Att liberalkonservatismen har en lång historia både som teori och praktik är inte något problem för denna revisionistiska argumentationslinje.
Dessbättre ser de flesta skillnad på en konservativ moderat eller kristdemokrat och en allt mer auktoritär ungersk president. På motsvarande vis ser de antagligen skillnaden mellan en liberalism som ger sitt stöd åt en radikaliserad socialdemokrati och en liberalism som vill minska politikens makt över människors liv.
Auktoritära liberaler och frihetligt konservativa
Skiljelinjen mellan frihetens vänner och dess fiender går inte mellan liberaler och konservativa, hur ofta än detta påstående upprepas från socialliberala ledarsidor. Varken liberalismen eller konservatismen är homogena tankeströmningar. Det har aldrig funnits en enda homogen liberalism och det har aldrig funnits en enhetlig konservativ idétradition.
Den liberalkonservativa utgångspunkten, som varit dominerande inom den svenska högern under årtionden, är att liberalism och konservatism behöver varandra eftersom de fungerar som varandras korrektiv. Liberalismen, med sitt fokus på individens rättigheter, fungerar som försvar för den enskilde mot kollektivets maktfullkomlighet.
På motsvarande vis fungerar konservatismens värnande om de frivilliga gemenskaperna som ett försvar för den lilla världen mot den stora. Om liberalismen är individens självförsvar är konservatismen samhällets självförsvar. Den liberala individualismen behöver fungerande gemenskaper och de frivilliga gemenskaperna behöver självständiga individer för att blomstra.
Konservatism utan ett liberalt försvar för individer och minoriteter riskerar att slå över i antingen auktoritär maktutövning eller populistiskt pöbelvälde. På motsvarande vis riskerar liberalism utan konservatismens försiktighetsprincip och värnande av kontinuitet och gemenskap att urarta i rationalistisk radikalism.
Den liberala nationalismen
Det är talande hur vänsterliberala opinionsbildare nu försöker lägga den egna ideologins idéhistoria till rätta. Ett i dessa dagar återkommande påstående på socialliberala ledarsidor är att det skulle finnas något slags motsatsförhållande mellan liberalism och nationalism. I själva verket är dessa bägge tankeskolor nära sammanbundna. Liberalismen och nationalismen är båda uttryck för den radikalism som ledde fram till och vidareutvecklades ur den franska revolutionen.
Nationalismen var liberalernas argument för att bryta ned den gamla ordning där furstehus och imperier dominerade den politiska geografin. Såväl Tysklands som Italiens enanden var resultat av denna strävan. Den liberala kampen för allmän och lika rösträtt fördes med nationalistiska argument. Den som tvivlar kan med fördel läsa diktsviten Ett folk av liberalen och diktaren Verner von Heidenstam. Enligt Heidenstam, en av grundarna till Frisinnade klubben i Stockholm ur vilken sedermera Folkpartiet skulle växa fram, var det svenskarnas historiska ödesgemenskap som motiverade att alla skulle ha samma beslutanderätt över rikets styrelse.
Nationalismen var ett sätt för liberaler att bryta upp gamla feodala maktstrukturer, men också att åstadkomma kulturell homogenitet och identitetsmässig likriktning på områden där det förut funnits en uppsjö av lokala och regionala språk och kulturyttringar. Nationalstaten, i hög grad en liberal konstruktion, infördes ofta under protester från lokala minoritetsgrupper. Denna strävan efter nationell homogenitet bland liberaler märks än i dag i liberalers försvar för skolplikt och statliga medier.
Att konservativa som från början var skeptiska till den radikala nationalismen i dag ofta slår vakt om nationalstaterna beror på att de liberala likriktningssträvandena för ett och ett halvt sekel sedan var så framgångsrika. I dag uppfattar många konservativa nationalstaten som en gemenskap värd att försvara mot upplösningstendenser, på samma sätt som man för 150 år sedan försvarade de lokala och regionala samhällena mot nationalistiska likriktningsförsök.
Att radikala liberaler i dag tar strid mot de nationalstater som deras föregångare en gång drev fram beror på att radikalismen ständigt strävar efter att upplösa gemenskaper och ta likriktningen till en ny och mer omfattande nivå. Somliga liberalers önskan att flytta alltmer makt från de nationella parlamenten till den överstatliga nivån i Bryssel är ett led i denna strävan att undergräva de upplevda gemenskaperna. Nationalismen är således till sin natur varken liberal eller konservativ, men har från tid till annan tjänat både liberala, socialistiska och konservativa syften.
Populismen som reaktion och slagträ
Här kan det också vara värt att orda något om de auktoritära liberalernas användning av begreppet ”populism”. Precis som i de svepande generaliseringarna kring konservatismbegreppet har ”populism” blivit ett bekvämt sätt för socialliberala opinionsbildare att bunta ihop och avfärda meningsmotståndare. Det kanske tydligaste exemplet på detta är hur den förlorande sidan i Brexitdebatten avfärdat folkmajoriteten som just populister.
Därmed inte sagt att populism och populistiska rörelser inte existerar. Populism är ett analytiskt begrepp som har använts inom statsvetenskapen under lång tid. Det har även förekommit partier som själva betecknat sig som populister.
Den avgörande frågan i dagens debatt om populismens framgångar i Europa är huruvida det är populismen som är problemet eller om populismen snarare skall betraktas som en reaktion på problemet. Får man tro de socialliberala ledarsidorna är det populismen som uppstått ur tomma intet och nu hotar att omkullkasta den förträffliga socialliberala ordningen och dess institutioner.
En alternativ tolkning är att populistiska partiers framgångar kan förklaras, helt eller delvis, med att andra partier och eliter drivit en agenda som få efterfrågat. Det säger sig självt att när de etablerade partierna driver en agenda som en stor del av väljarna inte efterfrågat öppnar sig möjligheter för nya aktörer att dra fördel av opinionen. Populismen skulle med andra ord ha svårt att få genomslag i en situation där väljarnas och partiernas ståndpunkter var överlappande.
Om diskrepansen mellan växande väljargrupper och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget har skrivits åtskilligt på senare år. Mest uppmärksammad blev David Goodharts The Road to Somewhere. I en svensk kontext finns opinionsanalytikern Markus Uvells Bakslaget: Konservativa väljare, radikalt etablissemang. Såväl Goodhart som Uvell beskriver en verklighet där makthavarna distanserat sig från de väljare som de säger sig företräda och att förändrade väljarbeteenden är en reaktion på just detta.
Att avfärda alla konservativa som samma skrot och korn som den ungerska regeringen, och alla som är kritiska till den förda politiken som populister känns säkert skönt för den lilla minoritet som tycker att Miljöpartiets migrationspolitik var en god idé, att staten ska lägga sig i hur familjer fördelar föräldraledigheten sinsemellan och att EU:s institutioner ska få mer makt. Denna typ av idiotförklaringar har emellertid visat sig vara föga framgångsrika när det kommer till att stävja tillväxten av missnöjesrörelser.
Kartan och landskapet
Varför vill socialliberaler plötsligt skriva om den politiska historien? Svaren står att söka i dagens politiska landskap. Så länge den liberalkonservativa åsiktsgemenskapen dominerades av liberaler kunde de under visst knotande fördra den konservativa minoriteten, men när tyngdpunkten förskjutits åt det konservativa hållet har samarbetet blivit allt svårare. Tydligast märks kanske detta på Centerpartiets återkommande utfall mot de forna allianskollegorna i Moderaterna.
Sedan de socialliberala partierna valde att kasta loss från allianssamarbetet och den borgerliga åsiktsgemenskapen har kampen intensifierats för att förstöra förutsättningarna för att en sådan åsiktsgemenskap någonsin ska kunna återupprättas. Drivande i detta är de vänsterlutande socialliberaler som hela tiden har känt sig mera bekväma som stödhjul till Socialdemokraterna än i koalition med högern. Detta är inte första gången som Centerpartiet och Folkpartiet spelat andras och tredjefiolen åt socialister.
Det ironiska i sammanhanget är att denna splittrande agenda drivs på också från andra hållet, från dem som vill se ett konservativt block där Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna ingår. Även från detta läger hörs argument om liberalismens och konservatisens oförenlighet. Allt som är fel i samhället skylls på liberalismen. Precis som konservatism är ett skällsord bland socialliberaler ha liberalism blivit ett skällsord bland de socialkonservativa som har ett intresse av att splittra den liberalkonservativa åsiktsgemenskapen.
I debatten om liberalkonservatismen står således socialliberaler och nationalkonservativa på samma sida mot de liberalkonservativa. Både socialliberaler och nationalkonservativa vill skapa en oförsonlig konflikt mellan liberalism (som då enbart skall definieras som kulturradikal socialliberalism) och konservatism (som enbart ska definieras som nationalistisk socialkonservatism). Från ett liberalkonservativt perspektiv vore en sådan utveckling förödande, eftersom den skulle undergräva förutsättningarna för en utveckling som tillvaratog både liberalismens landvinningar och konservatismens insikter.
Parallellt med denna debatt pågår en annan, nämligen kampen om den anständiga konservatismen. Den minnesgode drar sig till minnes debatten för några år sedan då den anständiga liberalismen skulle definieras. Talande är att det är samma aktörer som tagit sig för att definiera vilken konservatism som skall få anses som anständig, som då föresatte sig att definiera en anständiga liberalismen. Det rör sig om Dagens Nyheter med understöd av Göran Greider och en handfull andra socialdemokratiska opinionsbildare. En skillnad är möjligen att konservativa i ännu lägre grad än liberaler känner något behov av att få sin ideologi godkänd av Göran Greider.
Då som nu tycks anständigheten avgöras dels av inställningen i migrationsfrågor och dels av hur man ställer sig till ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Den konservative som är positiv till den förda migrationspolitiken och dessutom är beredd att stödja en socialdemokratisk regering är anständig, medan övriga fiskar i grumliga vatten. I denna debatt står liberalkonservativa och andra konservativa på samma sida. Att debatterna förs parallellt på samma arenor och i stor utsträckning av samma aktörer borgar för utbredd förvirring.
Förvirringen kring liberalkonservatismen blir inte mindre av att många ståndpunkter som hör hemma inom den klassiska liberalismen i dag stämplas som konservativa av de liberaler som har inrättat sig i det socialdemokratiska lägret. Klassiska liberaler som ifrågasätter den förda migrationspolitiken på äganderättsliga grunder betraktas som konservativa med en nya tidens måttstockar. Klassiska liberaler som ifrågasätter vänsterpolitisk aktivism vid myndigheter och universitet får också höra att de är konservativa.
Klassiska liberaler har, nu som förr, mer gemensamt med frihetligt konservativa, än med auktoritära socialliberaler som slutit upp bakom den progressiva agendan. På samma sätt har konservativa mer att vinna på att göra gemensam sak med dem som argumenterar för mindre stat, lägre skatter och offentliga utgifter, mindre förmynderi och mer individuell autonomi, än med de förment konservativa som vill utöka statens makt över medborgarna.
Frihetligt konservativa som lierar sig med socialkonservativa som vill se en ständigt svällande offentlig sektor riskerar förr eller senare att hamna i samma situation som den kulturvänster som i dag upptäcker hur deras egen agenda för ökad politisering nu biter dem själva i svansen sedan Sverigedemokraterna fått ökat inflytande i allt fler kommuner. Politikens tvångsmakt är ett tveeggat svärd, som bör användas med urskillning.
