Sedan polisen fick rätt att hacka medborgarnas mobiler och datorer har metoden använts fem gånger så mycket som det var tänkt. Övervakning beskrivs ofta som en åtgärd för specialfall, men när det kommer till kritan breddas användningsområdet snabbt.
För ett år sedan, 1 april 2020, fick polisen juridisk rätt att hacka och installera spionprogram på medborgarnas mobiltelefoner och datorer. Det kallas ”hemlig dataavläsning”. Därigenom kan statsmakten se vilka appar du använder, vad du har för lösenord och vad du skriver för chattmeddelanden, även om de krypteras. Den kan se vad andra skriver till dig, bläddra igenom dina bilder och filer, eller aktivera din kamera och mikrofon och spela in vad den hör och ser.
De flesta identitetstjuvar nöjer sig med mindre information.
Den hemliga dataavläsningen var en del av regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet. Syftet var uttryckligen att bekämpa grov, organiserad brottslighet, vilket givetvis är ett lovvärt syfte. Men vi har hört det förr. EU:s datalagringsdirektiv, som tvingade internet- och telefonbolag att lagra information om sina kunders kommunikationer i upp till två år, marknadsfördes till exempel som ett vapen mot terrorister. Det trädde i kraft 2006. I dag har övriga medlemsländer slutat följa direktivet efter att självaste EU-domstolen dömt ut det som oförenligt med mänskliga rättigheter, men i Sverige tillämpas den fortfarande.
I en intervju 2016 berättade Jon Karlung, vd för internetleverantören Bahnhof, hur polisen i själva verket använder lagen.
– Man tror att lagen används för att jaga terrorister men det gör den inte. Den används oftast för att tillgodose olika upphovsrättsliga frågor som att ladda ner eller strömma filmer.
Säga vad man vill om fildelare – jämfört med grov organiserad brottslighet är deras stölder triviala. Ändå tog det inte mer än några år för polisens ”verktyg mot terrorism” att spridas dit. Så nu när polisen fått rätt rätt att hacka medborgarnas telefoner undrar man: Vad används egentligen den hemliga dataavläsningen till?
Enligt den statliga utredning som låg till grund för lagen skulle omfattningen av hemlig dataavläsning ”åtminstone till en början” vara jämförbar med hemlig rumsavlyssning (se sida 283 i utredningen). Rumsavlyssning, alltså dolda mikrofoner, godkänns omkring i omkring 100 fall per år. Hemlig dataavläsning har när det kommer till kritan använts närmare 500 gånger.
Den exakta siffran är omöjlig att veta. För att få installera spionprogram på medborgarnas telefoner och datorer krävs ett domstolsbeslut, och enligt Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har domstolar behandlat nästan 500 ansökningar om hemlig dataavläsning. Hur många av dem som har godkänts vill nämnden inte avslöja, men när det gäller övervakning är domstolsbeslutet i praktiken bara en formalitet.
– Det är ingen hemlighet att det är ganska få avslag normalt, på den här typen av tvångsmedel, säger Gunnel Lindberg, ordförande för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, till SR.
Varje år sammanställer Åklagarmyndigheten en rapport över polisens användning av så kallade hemliga tvångsmedel, vilket förutom hackning och rumsavlyssning även omfattar dolda kameror, telefonavlyssning och insamling av uppgifter om när, var och med vem någon har talat i telefon. När det gäller telefonavlyssning avslogs, enligt den senaste rapporten, bara 0,7 procent av ansökningarna. Siffran är marginellt högre för insamling av metadata om telefonsamtal: 1,1 procent. När det gäller dolda kameror och mikrofoner fick polisen bara avslag i enstaka fall.
Det finns ingen anledning att tro att domstolarna är mer restriktiva när det gäller hemlig dataavläsning. Uppgiftslämnare berättade i höstas för DN att domstolarna följer ”ett liknande mönster” när det gäller spionprogrammen som när det gäller andra typer av hemliga tvångsmedel. Med andra ord kan vi räkna med att den absoluta majoriteten av de 500 ansökningarna om att få hacka medborgares datorer har godkänts.
Polisens spionprogram används alltså i betydligt högre grad än det var tänkt. Och det finns ingen anledning att tro att det bara är grovt kriminella som drabbas. Förra veckan intervjuade jag och Lars Anders Johansson industrimannen Karl Hedin, som nyligen frikänts i tingsrätten från ett åtal om grovt jaktbrott. Åtalet var tunt, och det var dessutom tvivelaktigt om det straff han hade kunnat få var tillräckligt högt för att telefonavlyssning skulle vara tillåten över huvud taget. Ändå blev han avlyssnad. Det visar hur lite som krävs för att ditt privatliv ska bli statlig egendom.
Och som Hedin påpekade: det var inte bara han som drabbades. Alla som under den perioden talade i telefon med honom avlyssnades också. Även den som fortfarande lever i förhoppningen att den som har rent mjöl i påsen har sin integritet intakt, kan ha bekanta som är misstänkta för något. Det är allt som krävs för att okända människor ska få lyssna på ens privata telefonsamtal.
Få människor tycker förmodligen att gängkriminellas integritet är mycket värd, men det innebär inte att vi inte bör försvara den. Det är inte bara deras integritet som ligger i vågskålen, utan allas. Har polisen väl fått tillgång till en ny metod av övervakning kommer den sippra ned till alltmer triviala brott och bredas ut över allt större grupper människor. Det enda sättet att värna den personliga integriteten är att värna allas integritet.
