De senaste dagarna har flera ministrar och chefen för MSB visat sig strunta i sina egna coronarekommendationer. De verkar uppfatta sig själva som en separat klass med separata regler – vilket bäddar för strängare restriktioner för resten av oss.
Det började med Morgan Johansson. Justitieministern (S) siktades på annandagen i köpcentrumet Nova utanför Lund. Bara en vecka före jul hade både Folkhälsomyndigheten och statsministern uppmanat affärer att inte ha mellandagsrea över huvud taget, i syfte att inte locka ut potentiella smittspridare på stan.
Johansson förklarade att han bara skulle handla en försenad julklapp till sina föräldrar, men medgav att det var oförsiktigt. Statsministern (S) instämde. Något annat kunde han förstås inte göra, med tanke på hur han själv nyligen uttalat sig i frågan.
– Vi kan naturligtvis inte ha en mellandagsrea som vi brukar. Alla förstår och alla måste ta sitt ansvar, sade Löfven före jul.
Det är ironiskt, med tanke på att han själv just före jul hade fastnat på bild i Gallerian i centrala Stockholm. Statsministern, som även tidigare under julhandeln frekventerat köpcentrumet, syntes dessutom den 23 december på huvudstadens stora shoppinggata Kungsgatan. Enligt hans pressekreterare var syftet att köpa en reservdel till rakapparaten.
Samma dag rapporterade internettidningen NB Nyhetsbyrån att vittnen säger sig ha iakttagit sjukvårdsminister Lena Hallengren (S) på mellandagsrean i ett köpcentrum utanför Kalmar.
Dagen därpå visade det sig att MSB-chefen Dan Eliasson, veteran-generaldirektör från flera dysfunktionella statliga myndigheter, överträffar dem alla. Medan de socialdemokratiska ministrarna sprang i butiker, satte sig den S-märkta generaldirektören fem dagar före jul på flyget till Kanarieöarna. På MSB:s egen hemsida uppmanas besökarna att följa Folkhälsomyndighetens råd, som bland annat inkluderar att undvika onödiga resor.
Därefter kom turen till finansminister Magdalena Andersson (S), som fotograferats i en skidbutik i Sälen strax före jul. Hennes pressekreterare skriver till Aftonbladet att finansministern alltid försöker undvika trängsel i enlighet med Folkhälsomyndighetens råd och statsministerns uppmaningar. Bland Folkhälsomyndighetens råd återfinns uppmaningen att ”tänka igenom om en resa till exempelvis storstäderna, till fjällanläggningen eller till en semesterort (…) är nödvändig”.
Med tanke på hur tätt rapporterna duggar om semestrande och reashoppande politiska högdjur, är det inte otänkbart att fler ministrar visar sig ha en liberal inställning till de råd de uppmanar resten av oss att följa. Även om Andersson skulle visa sig vara den sista i raden, är det dock en iögonfallande trend. Ett flertal av våra högsta makthavare verkar betrakta sina egna råd och rekommendationer som instruktioner för andra – inte regler för dem själva.
När det gäller faktiska regler och lagar har inga ministrar ännu rapporterats bryta mot dem. Om det beror på deras goda omdöme eller på faktum att Sveriges coronarestriktioner trots allt lämnar en hel del frihet åt privatpersoner att leva ett bekvämt liv, är omöjligt att svara på. Däremot passar deras nonchalans inför sina egna rekommendationer in i ett mönster. I länder som har infört mer drakoniska regler än Sverige har nyckelpersoner i etablissemanget vid flera tillfällen agerat som om reglerna i bästa fall vore förslag.
I våras valde exempelvis den brittiske epidemiologen Neil Ferguson, som hjälpt till att utforma landets nedstängningspolitik, att ignorera förbudet mot besök från andra hushåll till förmån för att träffa sin älskarinna. Några månader tidigare hade premiärministerns seniore rådgivare Dominic Cummings tagit bilen 418 kilometer under pågående nedstängning. Han menar att det inte bröt mot reglerna eftersom han var tvungen att köra sina barn till deras farföräldrar, men trots det var reaktionerna från allmänheten beska.
En utomstående betraktare får lätt intrycket att höga makthavare utgör en separat samhällsklass. De är av naturen höginkomsttagare – ett svenskt statsråd tjänar 139 000 kronor i månaden – och lever därmed ofta ett betydligt mer skyddat och bekvämt liv än gemene man. Det i sig måste inte vara ett problem. Att man själv tillhör en ekonomisk klass innebär inte att man inte kan ha andras bästa för ögonen.
Befinner man sig i den situationen är risken däremot hög att man uppfattas som avskärmad från andras verklighet. Till exempel när man beslutar om nedstängningar som berövar människor deras levebröd och knuffar småföretagare nedför ruinens brant. Till exempel när man uppmanar butiker att inte låta folk handla på rea, och uppmanar folk att inte spendera sina pengar i butiker vars ekonomi redan går på sparlåga. Eller när man själv, efter att ha delat ut dessa råd, glatt ger sig ut för att reashoppa.
I grunden är det inte svårt att sympatisera med människan vars rakapparat gått sönder, som glömt köpa julklappar i tid eller som efter ett tufft år såg fram emot en skidsemester. Men frågan är – sympatiserar de med sina väljare, som befinner sig i samma sorts situationer men ändå uppmanas att bortse från dem?
Statsministerns jultal 2019. Foto: Socialdemokraterna (CC BY-NC-ND 2.0).
