Konventionen som smyger in radikal genuspolitik i svensk lag

Istanbulkonventionen om våld mot kvinnor fastslår att kön är en social konstruktion och att traditioner som bygger på stereotypa könsroller ska utrotas. Genom att underteckna den har Sverige släppt in en trojansk häst i vår lagstiftning.

Polen meddelade nyligen att landet kommer att lämna Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, även känd som Istanbulkonventionen. Reaktionerna blev ungefär som man kunde vänta sig: internationella fördömanden och demonstranter utklädda till karaktärer ur Margaret Atwoods roman The Handmaid’s Tale. En organisatör bakom en demonstration i Warszawa hävdar att målet med att lämna Istanbulkonventionen är att legalisera våld i hemmet.

Det är knappast fallet, men Istanbulkonventionen är listig på det sättet. Den framställs som ett dokument om våld mot kvinnor, vilket innebär att den som vill lämna konventionen ser ut att inte vilja skydda utsatta kvinnor. Läser man texten framträder däremot en ideologisk slagsida. Att skriva under konventionen är att skriva under på radikala idéer om kön, könsroller och normkritisk politik. I praktiken handlar Istanbulkonventionen om långt mer än att förbjuda och straffa våld mot kvinnor. 

Redan i inledningen fastslås att våld mot kvinnor är ett ”uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män”. Inte resultatet av att en liten minoritet av män saknar moral och impulskontroll, utan ett problem bottnar i relationen mellan könen och därmed omfattar alla män och alla kvinnor.

Undertecknar man konventionen, vilket Sverige gjorde samma dag det blev möjligt, skriver man även under på att våld mot kvinnor är ”könsrelaterat på en strukturell nivå”, och fastslår att ”våld mot kvinnor är en av de viktigaste orsakerna till att kvinnor är underordnade män”. Med andra ord: vi lever i ett patriarkalt samhälle som upprätthålls av systematiskt våld.

Man skriver även under på att kön är ”socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett givet samhälle anser passande för kvinnor respektive män”. I engelskan finns visserligen två ord för kön, sex och gender, där det förra används om biologiska faktum och det senare om sociala konstruktioner. Den svenska översättningen blandar orden ”kön” och ”genus”, men att det är ordet gender som den engelska versionen av Istanbulkonventionen konsekvent använder är talande i sig. Att kön skulle vara en social konstruktion må vara den gängse uppfattningen vid landets genusvetenskapliga institutioner, men inte bland resten av oss.

De här formuleringarna är inte tomma ord. De är radikala politiska ställningstaganden. Det framgår ännu tydligare av vad de stater som skrivit under Istanbulkonventionen faktiskt åtar sig att göra. Enligt artikel 12 ska de exempelvis ”främja förändringar i kvinnors och mäns sociala och kulturella beteendemönster i syfte att utrota fördomar, sedvänjor, traditioner och all annan praxis som utgår från föreställningen om kvinnors underordning eller från stereotypa roller för kvinnor och män”.

Läs den meningen långsamt. Sverige, och alla andra som undertecknat konventionen, ska alltså utrota traditioner och vanor som bygger på stereotypa könsroller.

I en sådan formulering kan man tolka in väldigt mycket. Till exempel kan man tolka en ojämn fördelning av föräldraledigheten som en praxis som utgår från stereotypa könsroller, och därför något som måste utrotas av staten. Och är inte styrelserum utan varannan kvinna runt bordet ett kulturellt beteendemönster byggt på fördomar och stereotyper, om man bortser från faktorer som individers fria val och prioriteringar? Vilket ju är något man brukar bortse från i de här sammanhangen. Listan kan göras lång över frågor där Istanbulkonventionen stärker dem som vill tvinga fram lika utfall på bekostnad av lika möjligheter.

Konventionens undertecknare ska även vidta åtgärder för att stärka kvinnor, och uppmuntra alla, men framför allt män och pojkar, att förebygga våld mot kvinnor. Enligt artikel 14 ska de även inkludera utbildningsmaterial om icke-stereotypa könsroller i formella läroplaner på alla nivåer, och främja icke-stereotypa könsroller även i sport, kultur och media.

Vad är egentligen kärnan här? Kraven på att förbjuda våld, våldtäkter, könsstympning, tvångssterilisering och så vidare – eller den ideologiska slagsidan? Det är svårt att veta vad som rörde sig i huvudet på dem som författade och undertecknade Istanbulkonventionen, men vi kan konstatera detta: När den öppnades för undertecknande i maj 2011 hade alla Europas länder redan förbud mot den sortens våld. Vad de inte alltid hade var däremot normkritisk genuspolitik.

I Sverige förbjöds exempelvis kvinnlig könsstympning 1982 och tvångssterilisering 1976. Undantaget var steriliseringskravet vid könsbyte, som visserligen inte avskaffades förrän 2013, men som redan fyra år tidigare hade konstaterats vara i strid med Europakonventionen. Våldtäkt hade givetvis varit förbjudet mycket längre än så, även specifikt inom äktenskapet sedan 1965. Och så vidare. Dessutom rådde, och råder, en utpräglad konsensus kring att våld mot kvinnor och våld i hemmet är fel.

Istanbulkonventionens titel och en hel del av innehållet bekräftar med andra ord rena självklarheter. Det är klart att alla normalt funtade människor vill förebygga och bekämpa våld mot kvinnor. Det är klart att staten ska ta krafttag mot tvångsäktenskap och våldtäkter. Men sedan har texten fyllts på med ideologiska ställningstaganden och formuleringar som många medborgare, att döma av vad de röstar på, inte alls ställer sig bakom.

Den här sortens konventioner är politikens motsvarighet till en trojansk häst. Innehåll smygs in i de undertecknande ländernas lagstiftning, förpackade i självklarheter ingen kommer att vilja ta avstånd ifrån. Plötsligt har vi ett juridiskt bindande dokument som fastslår att kön är en social konstruktion, att vi lever i ett patriarkalt samhälle, att statens uppgift är att utplåna traditionella könsroller, och att män i allmänhet, snarare än en kriminell minoritet, är roten till våld mot kvinnor.

Sedan Istanbulkonventionen ratificerades är den jämställd med svensk lag. Uppstår konflikter mellan konventionen och annan svensk lag går i allmänhet nyare lagar före äldre lagar, och specifik lagstiftning före generell. Dessutom väger ratificerade konventioner tungt när ny lagstiftning utformas, och när gällande lagstiftning ska tolkas. Och som om inte det vore nog har en process inletts för att ratificera Istanbulkonventionen på EU-nivå, något som skulle ge den företräde framför svensk lagstiftning.

Sverige borde aldrig ha undertecknat Istanbulkonventionen. Stora delar av den uppfyller vi redan, och resten borde vi inte uppfylla. De som vill leva på ett sätt som politiska radikaler anser vara stereotypt och förkastligt är i sin fulla moraliska rätt att göra det. Beslutet ska ligga hos dem, inte smygas in bakvägen genom internationella konventioner och åtaganden.