År 2020 förlorade vi många grundläggande fri- och rättigheter. Med pandemilagen kommer vi att förlora ännu fler. År 2021 måste bli året vi återtar dem. Annars är risken att dagens krisåtgärder blir morgondagens normalpolitik.
Den pandemilag som nu bearbetas i riksdagen kommer, om den röstas igenom på fredag, att ge regeringen makt att vidta extrema åtgärder mot medborgarna. Regeringen Löfven kommer att kunna tvinga butiker att stänga, stänga av den kollektivtrafik vi alla betalar för via skatten, till och med förbjuda allmänheten att vistas vid parker eller stränder. Till SvD säger juridikprofessorn Joakim Nergelius att vi inte har sett något liknande i fredstid.
– Man får nog gå tillbaka till andra världskriget.
Hittills har vi i Sverige kommit relativt lindrigt undan, jämfört med den drakoniska lagstiftning som införts i andra länder. Det innebär inte att 2020 års coronapolitik inte har fått svåra konsekvenser. Många företagare har drabbats svårt av politiska beslut, som det förkortade utskänkningstillståndet. Som en konsekvens har många människor förlorat sina jobb. Näringsfriheten har kringskurits och mötes- och demonstrationsfriheten i huvudsak gått förlorad. Men för många privatpersoner har livet i Sverige trots allt varit relativt fritt under det gångna året. Nu verkar den tiden vara över.
Lita aldrig på en tillfällig åtgärd
Inget är så permanent som en tillfällig politisk åtgärd, som ekonomen Milton Friedman sade. Väldigt många befintliga lagar kom till i kristider som tillfälliga lösningar på sedan länge försvunna problem, men lagarna tenderar att bita sig fast. Den svenska hyresregleringen är ett tydligt exempel, som infördes under andra världskriget som en del av priskontrollpolitiken, men bidrar till de decennielånga köerna på den svenska bostadsmarknaden än i dag.
Principen gäller även mer övergripande maktbefogenheter. I Smedjan skriver doktorn i ekonomi Erik Lakomaa att de länder som till skillnad från Sverige tillåter undantagslagar använder dessa ”tämligen frekvent”. I amerikanska delstater används de i samband med strömavbrott, orkaner och brottslighet. I Slovakien har de satts in i samband med att vårdpersonal sagt upp sig. Det undantagstillstånd som Frankrike införde 2015 efter terrordådet mot Charlie Hebdo upphävdes inte förrän efter två år.
Med andra ord: den svenska pandemilagen är inte bara ett bekymmer i sig. Om riksdagen ger regeringen den sortens maktverktyg finns all anledning att vänta sig att de kommer att användas vid fler tillfällen. Har staten en gång fått möjligheten att stänga medborgarnas verksamheter, strypa deras inkomstkällor och bötfälla deras parkbesök, kommer den att använda denna möjlighet fler gånger. Och varje gång kommer det att krävas en lite mindre allvarlig situation än senast för att de auktoritära verktygen ska plockas fram ur lådan.
Maktbalansen rubbas
Har vi tur upphör lagen redan när den är tänkt att upphöra i slutet av september. Har vi otur förlängs den för att inte tillräckligt många anses vara vaccinerade, och har vi riktig otur förlängs den oavsett – men även om den försvinner återgår inte situationen till hur den var tidigare. De verktyg staten skaffar sig nu kommer den att betrakta som naturliga delar av sin politiska verktygslåda. Som SvD:s politiske analytiker Göran Eriksson skriver:
För ett år sedan hade förslag som att strypa flyget, stänga gränserna eller stoppa alkoholservering klockan åtta alla varit omöjliga på grund av ”det går inte”-paradigmet. Men det gick visst, och frågan är hur det kommer att påverka den politiska debatten efter pandemin. Nu har politikerna har tänkt utanför boxen i snart ett år.
Kommer de, om viruset till sist lugnar ner sig, verkligen att självmant återvända till lådan?
Självmant – nej. Politiska organisationer och deras ledare når aldrig en naturlig punkt där de tänker ”nu räcker det – jag behöver inte mer makt”. I stället måste deras strävan efter att utöka sina maktbefogenheter balanseras av medborgarna. Maktbalansen mellan härskare och undersåte har genom hela historien förhandlats fram, med diplomati eller våld, genom att endera sidan har försökt flytta fram sina positioner och den andre endera har backat eller stått kvar och bjudit motstånd.
I maktkampen mellan medborgare och stat innebär pandemilagen ett stort språng framåt för staten. En del tycker att det är befogat, andra att den borde ha gått ännu längre, ytterligare andra att den redan gått alldeles för långt. Oavsett vilken grupp man tillhör, ligger det dock i ens intresse att regeringen, senast när ett framgångsrikt vaccinprogram har genomförts, ånyo backar från sina maktbefogenheter.
Låt inte frihetsinskränkningarna bli vardag
Det gångna årets restriktioner och det svaga motståndet mot pandemilagen har lärt våra politiker att de kommer undan med att ta ifrån oss så grundläggande friheter som mötesfriheten och näringsfriheten.
I ett avsnitt av podcasten The Brendan O’Neill Show i december påminde den brittiska radiojournalisten Julia Hartley-Brewer om att nedstängningen av det brittiska samhället inte var den självskrivna reaktionen på pandemin, utan ett politiskt beslut. Inte heller kommer nedstängningen att upphöra av sig själv bara för att pandemin ebbar ut.
– Ingen mängd sjukhusdata, ingen mängd vacciner, kommer att ta oss ut ur detta om inte våra politiker förmås, tvingas (…) att sluta göra så här mot oss. Men jag tror tyvärr det kommer att innebära att den brittiska allmänheten först måste sluta låta det hända.
Samma sak gäller för Sverige, om än i mildare termer. Ska vi återfå vår frihet – inte bara till låns i väntan på nästa anledning att införa undantagslagar, utan permanent – får vi inte acceptera pandemilagens frihetsinskränkningar som normala. Vi behöver kräva att varje tillfällig restriktion får ett slutdatum, och sedan vara på vår vakt att de inte återinförs. Vi får inte låta den här sortens frihetsinskränkningar bli vardag.
