Frihet och valfrihet är inte samma sak. Den svenska borgerligheten har tenderat att prioritera valfrihet över verklig frihet. Mycket av den kritik som i dag riktas från höger mot valfrihetssystemen i välfärden låter mer som den vänster som längtar tillbaka till monopolsamhället än som företrädare för en verklig frihetsrörelse.
Frihet och valfrihet är inte synonymer. Du kan vara fri utan att ha särskilt stora valmöjligheter och du kan ha en uppsjö av alternativ att välja mellan utan att vara fri i ordets egentliga bemärkelse. Robinson Crusoe på sin ö är fri, emedan han inte är underkastat något tvång från någon annan, men hans valfrihet är begränsad till de möjligheter han skapar själv utifrån sin egen förmåga. Den välbärgade kinesiska medelklassen har stor valfrihet genom ett stort utbud av varor och tjänster, men är ofri eftersom den är underkastat en maktfullkomlig enpartistat som dikterar villkoren för dess tillvaro.
I valet mellan frihet och valfrihet har den svenska borgerligheten tenderat att premiera valfriheten. Det är naturligtvis bättre att elever och föräldrar har möjlighet att välja vilken skola barnen ska gå i, än att beslutet fattas av några kommunala tjänstemän som mäter avstånd på en karta. Det bästa vore dock om de beviljades frihet att bestämma över kunskapsinhämtningen i dess helhet.
Mycket av den kritik som riktats mot effekterna av friskolereformen har varit befogad. Debatten om näringslivets opinionsbildning som har blossat upp på senare tid har inte varit ointressant, och kritikerna har haft relevanta synpunkter. Den som kritiserar valfrihetsreformerna bör dock vara tydlig med vad den vill se i stället. En återgång till monopolsamhället vore sju resor värre.
Friskolesystemet har fått mycket kritik, och de partier och näringslivsorganisationer som försvarat det har på senare tid fått utstå både en och annan släng av sleven. Företagens intressen har prioriterats framför medborgarnas och samhällets, har det hetat, och systemets försvarare har anklagats för att blunda för dess brister. Kritiken har inte varit utan poänger, men samtidigt varit stundtals orättvis. Förslag till förbättringar och kvalitetssäkring har framförts av de som velat försvara systemet.
Debatten om vinster i välfärden var länge en viktig symbolfråga för den politiska vänstern, men i dag kommer kritiken allt oftare från höger. Argumentationslinjerna liknar varandra. Från vänster klagades det på att privata företag kunde göra vinst på skattepengar, som om detta vore något unikt för välfärdssektorn. Ett samhälle där det offentliga inte upphandlar varor och tjänster från privata aktörer är en planekonomi.
Att privata företag levererar utbildningstjänster är egentligen inte konstigare än att de levererar mat till äldreomsorgen, städar regeringskansliets korridorer eller säljer häftapparater till Jämställdhetsmyndigheten. Föreställningen att allt blir bättre om offentlig sektor utför det själv är både absurd och naiv. Kan en privat aktör leverera samma eller bättre varor eller tjänster till ett lägre pris är det naturligtvis dålig hushållning med skattepengar att inte anlita det.
Från höger har kritiken handlat om anklagelser om svågerkapitalism, det vill säga ett system där politiker gynnar sina kompisar i näringslivet och vice versa, ett korrupt system där marknadsmekanismerna har satts ur spel. Denna risk finns alltid när det offentliga upphandlar varor och tjänster från privata företag och därför omges offentliga upphandlingar av ett omfattande regelverk. Därmed inte sagt att regelverket är perfekt eller alltid efterlevs så som man skulle önska.
En återgång till ofrihetssystemet skulle dock inte heller lösa de grundläggande problem som springer ur attitydförskjutningar i hela samhället, i form av bildningsförakt och nedvärderande av kunskap och skolprestationer.
De som kritiserar valfrihetssystemet bör dock vara tydliga med vad de vill se i stället. Som PJ Anders Linder har påpekat i Axess magasin är det monopolsamhälle som föregick dagens system knappast att föredra. Visst är det dåligt med oseriösa friskolekoncerner som inte levererar vad de utlovat, som går i konkurs och som låter elever falla mellan stolarna. Fördelen med ett konkurrensbaserat system är dock att aktörer som underpresterar kommer att slås ut. Offentliga skolor som underpresterar kan fortsätta missköta sin verksamhet i trygg förvissning om att huvudmannen i form av kommunen inte kommer att gå i konkurs.
Friskolesystemet är inte perfekt, och valfrihetsreformerna har inte löst och kommer inte att lösa skolans alla problem. Vissa problem, som betygsinflation och glädjebetyg, kan rentav kopplas direkt till valfrihetssystemet. En återgång till ofrihetssystemet skulle dock inte heller lösa de grundläggande problem som springer ur attitydförskjutningar i hela samhället, i form av bildningsförakt och nedvärderande av kunskap och skolprestationer.
Att Sverige, som ett av få västländer, sedan 2010 har förbjudit hemundervisning är en frihetsinskränkning av stora mått. Där är det finska systemet, med läroplikt i stället för skolplikt, att föredra. Ju mer den svenska skolan underpresterar i internationella jämförelser, desto orimligare framstår det att det ska vara olagligt att inhämta kunskap på annat håll än i det offentliga skolsystemet.
Den kritik mot valfrihetssystemet som i dag hörs från höger, tenderar dock att låta mer som de vänsterröster som ondgjort sig över att privata företag tjänar pengar, än som den frihetliga kritik som velat se mer verklig frihet i utbildningssystemet i stället för dagens halvmesyrer.
Den konservativa borgerlighet som i dag riktar befogad kritik mot delar av den liberala ideologi som dominerat svensk borgerlighet under flera decennier bör se upp med att inte agera nyttiga idioter åt den monopolvurmande vänstern. Mer stat och mindre frihet är inte lösningen på bristerna i välfärdssystemen.
