I Malung segrade nej-sidan i helgens folkomröstning om utbyggnaden av en gigantisk vindkraftspark på Ripfjället. När såväl politiska makthavare som miljörörelse slutat värna naturvärden blir det upp till lokalbefolkningen att agera. Det är rimligt att de som drabbas av naturens omvandling till industrilandskap också har mest att säga till om.
Vindkraftspark är ett missvisande begrepp. Efterledet ”-park” leder tankarna till någonting vackert och trivsamt, en lummig trädgård att ströva omkring i, där man kan ha picknick, rasta hunden eller spela brännboll med sina vänner. I verkligheten åsyftas något helt annat, ett storskaligt, bullrande och blinkande industrilandskap där varken människor eller djur göre sig besvär.
På Ripfjället i västra Dalarna på gränsen till Värmland, ville det tyska företaget Wpd uppföra en vindkraftspark med 30 kraftverk, vart och ett med en höjd på 250 meter. Som jämförelse kan nämnas att Turning Torso, den vridna skyskrapan som Malmös politiker och tjänstemän brukar slå sig för bröstet om, endast är drygt 190 meter hög. Det är med andra ord inga små diskreta torn som Wpd vill placera i Dalarnas fjällvärld. Det skulle inte bara vara den så kallade parken som förvandlades till ett ogästvänligt industriområde; anläggningen skulle dominera vyerna milsvida omkring.
Folket sade nej
De politiska partierna slöt upp bakom det tyska energibolaget. Argumenten var de vanliga: förhoppningar om arbetstillfällen i en kommun med avfolkningsproblematik samt hänvisningar till klimatet, som vindsnurrorna påstås bidra till att rädda. Befolkningen var inte imponerad. En gräsrotsrörelse mot den planerade exploateringen växte fram och genom intensivt kampanjande fick motståndarna ihop tillräckligt många namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning i frågan.
Folkomröstningen hölls i söndags och enligt det preliminära resultatet röstade 55 procent nej och 42 procent ja till vindkraftsparken. Valdeltagandet var dessutom osedvanligt högt för att vara en lokal folkomröstning. I Malungsfors, den del av kommunen som direkt berörs av vindkraftsparken, gick hela 76 procent av de röstberättigade till valurnorna. Där röstade också hela 73 procent nej till tornen.
En annan indikation på skillnaden i engagemang mellan de som ville bevara naturmiljön och de som ville se den omvandlas till industrilandskap får man i sociala medier. Faccebookgruppen “Ja till vindkraft på Ripfjället” samlar 187 själar, trots att, eller kanske på grund av att linjen backas upp av den politiska majoriteten. Motståndarsidans Facebookgrupp, “Nej till vindkraft på Ripfjället” samlar däremot 2700 personer, i en kommun med drygt 10 000 invånare, vilket säger något om det lokala engagemanget.
Vindkraften, som är en synnerligen dyr och ineffektiv metod för att producera elektricitet, är också tveksam i miljöhänseende, just för att den tar så stora arealer i anspråk och hotar naturvärden. Trots detta har vindkraften blivit något av en helig ko för såväl den samtida miljörörelsen som för de politiker som argumenterar för vindkraftsutbyggnaden med miljöargument.
Den förändrade miljörörelsen
Det är märkligt hur stora delar av miljörörelsen, de dominerande delarna tycks det, har förflyttat sig från sitt ursprung i värnandet av naturens skönhet och värden, till vurmande för en abstraktion, på vars altare man är beredd att offra just den natur som man från början föresatte sig att värna. Klimatfrågan passar denna förändrade miljörörelse som hand i handske, i och med att den är en global fråga som inte går att koppla till någon specifik plats och som anses kräva storskaliga, centraldirigerade initiativ.
Klimatfrågan är inte heligare för denna miljörörelse än att somliga förslag på lösningar, som utbyggnad av kärnkraften, anses otänkbara. Så till den grad otänkbara att miljöaktivister som förespråkar utbyggd kärnkraft i syfte att minska människans påverkan mängden växthusgaser i atmosfären, finner sig utfrysta ur rörelsen. Det hände till exempel den brittiske journalisten och författaren Mark Lynas. Lynas var en gång banerförare inom den internationella klimatrörelsen och författare till den uppmärksammade boken Six degrees to hell. Sedan han landat i slutsatsen att kärnkraften var nödvändig för att vända utvecklingen mot ett allt varmare klimat, förlorade han sin plats på miljörörelsens piedestal.
Det finns också en dominerande hållning i den offentliga debatten som gör gällande att det är fult att engagera sig för sitt närområde och dess kulturella, historiska och naturmässiga värden.
Det är inte vara miljörörelsen förflyttning bort från naturen och det lokala engagemanget som möjliggjort den storskaliga industriella exploatering av känsliga natur- och kulturmiljöer som den pågående vindkraftsutbuggnaden utgör. Det finns också en dominerande hållning i den offentliga debatten som gör gällande att det är fult att engagera sig för sitt närområde och dess kulturella, historiska och naturmässiga värden. Den som protesterar mot en stundande exploatering, oavsett om den handlar om utplånande av kulturminnesmärkta byggnadsverk eller skövling av naturområden, avfärdas av exploateringsanhängarna som en ”Nimby”. Förkortningen står för ”Not in My Backyard” och används nedsättande för att beteckna den som förespråkar bevarande av känsliga natur- och kulturmiljöer och en varsammare utveckling av stadsrummet och landskapet.
Men är det inte i själva verket så att det är den vars ”backyard” håller på att tas i anspråk för exploateringen som också vet mest om vilka värden det är som går förlorade? Det är lätt att sitta hundratals mil från fjällvärlden och tala sig varm för vindkraften. Det är något helt annat att dagligen tvingas leva med ett gigantiskt industrilandskap utanför husknuten. Dessa storskaliga projekt riskerar att göra delar av landsbygden obeboelig.
Klimatrörelsen som glömde naturen
Likväl är det närmast tabu att tala om de estetiska aspekterna av vindkraftsutbyggnaden. Vindkraftsanhängarna försöker ibland tala om vindkraftverken som vackra, men inte ens de själva verkar tro på det. Det är ju inte småväderkvarnar som åsyftas utan gigantiska torn, långt högre än landets skyskrapor. Det är också påfallande hur inställningen till vindkraft påverkas av huruvida man själv påverkas av den eller inte. En anekdot förtäljer att en större lokaltidning bytte fot i frågan sedan det uppdagades att ett stort energibolag planerade att bygga en havsbaserad vindkraftspark mitt framför utsikten från chefredaktörens sommarstuga. Av hänsyn till de inblandade tänker jag inte nämna vilken tidning det rör sig om, men exemplet är signifikativt.
Att värna känsliga naturmiljöer mot storskalig vindkraftsutbyggnad är inte att vara mot miljön, det är tvärtom att vara miljövän på riktigt. Det alltför ensidiga fokus på vindkraften gör både miljön och miljörörelsen en otjänst. Den svenska elproduktionen är redan i huvudsak fossilfri. Tack vare vattenkraft och kärnkraft är Sverige ett föredöme för andra energiproducerande länder, men på grund av miljörörelsens och dominerande krafters inom politiken låsning vid kärnkraftsfrågan håller landet på att förlora denna fördelaktiga position. Ålderdomliga och/eller nedstängda kärnreaktorer i kombination med ett underdimensionerat kraftledningsnät har skapat elbrist i söder, samtidigt som stora naturområden i fjällvärlden och längs våra kuster hotas av den storskaliga vindkraftsutbyggnaden, helt i onödan.
Att värna känsliga naturmiljöer mot storskalig vindkraftsutbyggnad är inte att vara mot miljön, det är tvärtom att vara miljövän på riktigt.
Vindkraften, med dess omfattande miljöpåverkan och bristande effektivitet till följd av väderberoende och kort livslängd, är ännu ett exempel på hur fel det blir när politiken väljer att satsa på enskilda teknologier för att nå abstrakta miljömål. Vi minns alla hur det gick när politiken bestämde att det var etanol som var framtidens drivmedel och subventionerade sådana fordon, samtidigt som man krävde att bensinstationer skulle installera etanolpumpar till höga kostnader. Konsekvensen blev nedlagda bensinstationer, men knappt någon tankar etanol i dag. Sannolikheten att vindkraften visar sig vara en liknande återvändsgränd får bedömas vara hög, men priset är betydligt högre än det var i etanolfrågan, med tanke på vilka arealer det handlar om.
Miljörörelsen har inte endast distanserat sig från sitt ursprung såtillvida att den är beredd att offra naturvärden för abstrakta idéer om klimatet, den har också gjort en helomvändning från grästrotsrörelse som värnat det lokala till en överhetsideologi som pådyvlas människorna uppifrån. Det är en moraliserande ideologi som makthavare inom politik och näringsliv hänvisar till för att motivera impopulära satsningar, vilket funkar eftersom den som motsätter sig förnyelsebara energikällor enligt det dominerande narrativet anses vara en förkastlig person.
Invånarna i Malung tog sitt ansvar och räddade en stycke fjällvärld från industriell exploatering, på det sätt som miljörörelsen brukade göra när det begav sig. Det finns många goda argument för en övergång till fossilfri energiproduktion, men att offra fjällvärlden och kustlandskapen för högst tveksamma miljövinster förlorar alla på. Låt därför Malungsbornas nej bli en väckarklocka för de beslutsfattare som från bekvämt avstånd driver på för att bygga sönder glesbygden med få miljövinster och arbetstillfällen som följd. Ett verkligt miljöengagemang bottnar i en genuin känsla för naturen, inte i abstrakta tankefigurer. Lyssna till folket som räddade fjället.
