Landsbygden har potential att bli en frihetsbastion, men staten håller den tillbaka. I stället för att kunna konkurrera med lägre skatter och större autonomi tvingas landsbygden leva på villkor skapade för städerna.
För tre år sedan arrangerade ABF i Sollefteå en kurs i hur man föder barn i bilen. Den lokala BB-enheten hade just stängts, och närmaste BB var – och är – drygt en och en halv timme bort med bil.
Kursen i bilförlossningar blev en uppmärksammad kommentar till hur samhällsservicen rullas tillbaka från landsbygden. Myndighetskontor, sjukhus, skolor och vårdcentraler försvinner bort, först in till centralorterna och sedan bort till städerna. Landsbygdsbor får höra att det helt enkelt inte är ekonomiskt lönsamt att behålla dem – men de får minsann fortsätta betala minst lika höga skatter som storstadsbor, där täta nät av kollektivtrafik, vårdcentraler och skolor breder ut sig.
– Vi är med och betalar för kalaset, men vi är inte bjudna på festen, som en egenföretagare i Fornåsa utanför Motala uttryckte det apropå nedläggningar av busslinjer, butiker, äldrevård och skolor på landsbygden i Motala kommun.
Som kompensation får Sverige utanför storstäderna en och annan utlokaliserad myndighet, och det kommunala utjämningssystemet. Ett fåtal välmående kommuner fråntas sina skatteintäkter, som sedan i teorin skänks bort till kommuner som saknar förutsättningar att upprätthålla en bra samhällsservice. I praktiken är de största mottagarna storstäder som Göteborg och Malmö, vars kommunpolitiker spenderar pengarna på dyra prestigeprojekt i hopp om att en ny multiarena ska kunna överskugga brottsligheten och segregationen.
Det finns en föreställning att det bara är tack vare utjämningssystemet som landsbygden klarar sig. I själva verket har landsbygden en enorm orealiserad potential, som staten hindrar den från att förverkliga.
Fördelen med periferin
Givetvis kan inte den som valt att bo på landsbygden förvänta sig samma samhällsservice som inne i storstaden. Landsbygden och staden har olika förutsättningar och kommer alltid att skilja sig åt. Den som vill bo på landet måste göra avkall på vissa bekvämligheter, medan den som vill bo i staden måste anpassa sig till sin omgivning i betydligt högre grad.
Denna insikt har visserligen inte slagit alla stadsbor. Flera av dem lägger stora mängder energi på att i stället tvinga omgivningen anpassa sig – förbjuda dem från att röka, tvinga deras pubar att stänga, hindra dem från att ringa i kyrkklockor – men för att livet i staden ska fungera krävs en hel del tolerans för andras livsstil. Man har nämligen andra människor väldigt nära inpå. Däremot har man tillgång till tät kollektivtrafik, sjukvård, skolor, myndighetskontor och rättsväsendet.
På landet har människor längre till sjukhus, till skolor och till myndighetskontor. Många kommuner har över huvud taget ingen polisstation, och enligt en jämförelse från 2017 gjord av professorn i nationalekonomi Charlotta Mellander har nästan hälften av Sveriges kommuner fler anställda vid Systembolaget än antal poliser. I norra Sverige har somliga två timmars körtid till närmaste polisstation, och södra Lappland hamnade för ett par år sedan i rampljuset när det visade sig att en enda polisbil på kvällar och helger täcker en yta av Danmarks storlek.
Förenklat kan man säga att staden erbjuder en större positiv frihet medan landet erbjuder en större negativ frihet. Inne i städerna har man möjligheter man saknar på landet: ett stort utbud av restauranger, affärer och kommunikationer. På landsbygden är man snarare fri från saker. Gnälliga grannar är längre bort, likaså visuellt frånstötande kommunala skrytbyggen. Den som vill kan vara relativt självförsörjande, odla sin egen mat, producera sin egen elektricitet och ha en privat brunn.
Man slipper också en hel del vardagskriminalitet, även om polisen förstås är längre bort när kriminella ligor väl ger sig ut på landsbygden. I Billeberga i min hemkommun Svalöv lade exempelvis Ica-butiken ned efter att ha råkat ut för tre rån bara under 2014. Ägarna till Pressbyrån inne i Svalöv gav även de upp efter alltför många rån.
Hur allvarliga konsekvenserna än är av den sporadiska polisnärvaron, är rättsstatens frånvaro inte enbart negativ ur ett frihetsperspektiv. Polisen nöjer sig som bekant inte med att skydda människor från våld och stöld; den slår även ned på saker som ur ett frihetligt perspektiv inte angår den. Exempelvis hade det så kallade ”privata Systembolag” i Billeberga som avslöjades förra vintern förmodligen mött sitt öde betydligt tidigare om det legat inne i en stad.
Den negativa friheten ger landsbygden en konkurrensfördel, men fördelen skulle kunna vara långt mycket större. I praktiken realiseras inte den negativa frihetspotential som finns ute på landet, utan den som är beredd att välja bort samhällsservice till förmån för en ökad frihet måste fortfarande betala för samhällsservicen i fråga, hur mycket den än brister.
Det kommunala självstyret är en myt
I Sverige stoltserar vi gärna med vår långa tradition av kommunalt självstyre. Sedan 1862 har kommunerna egen beskattningsrätt – de väljer själva vilken nivå kommunalskatten ska ligga på, och bär själva ansvaret för de verksamheter som sker i kommunal regi.
Grundidén är god. Bättre låta kommunerna administrera sin egen verksamhet än att toppstyra den. Problemet är bara att kommunernas möjlighet att utforma verksamheten är minimal. Det finns en orsak till att det bara skiljer ynka sex procentenheter mellan kommunen med lägst kommunalskatt (Österåker, 29,18 procent) och kommunen med högst (Dorotea, 35,15). Visst gör sex procent skillnad för skattebetalaren, men det finns utan tvekan många som skulle vilja leva i ett samhälle där inkomstskatten är lägre än 29 procent.
Orsaken till att det finns ett så litet spann mellan den högsta och lägsta kommunalskatten är att även om kommunerna själva sätter skattenivån och driver verksamheter, har de ingen makt över vilka verksamheter som ska bedrivas. Regering och riksdag har bestämt att kommuner måste tillhandahålla dagis, skola, gymnasieskola, särskola, komvux, SFI, socialtjänst, äldreomsorg, omsorg om personer med funktionshinder, bostäder, hälsoskydd och miljöskydd, sophämtning, räddningstjänst, vatten, avlopp och bibliotek. Det säger sig självt att en sådan mängd verksamheter kommer att ta en rejäl bit av medborgarnas inkomst i anspråk. Det säger också sig självt att många av dessa ofrivilliga åtaganden blir dyrare per person i glesbygd. Kommunernas villkor är utformade efter vad som fungerar i städer.
Skulle vi ha verkligt kommunalt självstyre, skulle kommunerna ha rätten att välja själva vad de vill erbjuda sina medborgare. De som hellre erbjuder lägre skatt än ett kommunalt bibliotek, komvuxutbildningar och skattefinansierade dagisplatser skulle vara fria att göra det. De som hellre fördubblar skatten och erbjuder konst för daggmaskar, hundra procent Fairtrade-mat och en ungdomsgård per hektar skulle få göra det – och på köpet bidra med ett avskräckande exempel för övriga kommuner.
Förmodligen skulle vi vara rätt många som vore beredda att betala för en hel del av de verksamheter som i dag tillhandahålls mer eller mindre avgiftsfritt i kommunen, i utbyte mot att vi fick behålla en större del av våra pengar. Den begränsade kollektivtrafiken skulle vara ett mindre problem om inte bilkörande straffbeskattades.
När bristerna i samhällsservicen på landsbygden diskuteras tenderar politiker att tänka i de gamla slitna hjulspåren: bidrag och stödpaket. I stället borde landsbygden konkurrera med sin naturliga förutsättning för frihet. Om makthavarna i riksdagen och Rosenbad menar allvar med slagordet att hela Sverige ska leva, borde de lämna det åt kommunerna att bestämma vad de ska finansiera, inte bara hur mycket det ska kosta. Landsbygden lockar redan i dag människor som söker frihet och självständighet. Det är synd och skam att landsbygdskommunerna inte tillåts erbjuda mer än frihet på marginalen.
