Politiker tenderar att offra naturen för klimatet, och prioriterar naturen före kulturlandskapet. Men valet mellan klimatet och vår närmiljö är en falsk dikotomi. Med kärnkraft kan vi gynna klimatet utan att skada kulturarv och natur.
Vindkraftverk, vattenkraftverk och energiskog ser bra ut, i teorin. De lyfts ständigt fram av makthavare som något positivt, gärna i samband med ord som ”energiomställning” och ”grön energi”. Däremot vill man helst inte ha kraftverken på sin egen bakgård. I praktiken är 100 meter höga stålpropellrar inget trevligt inslag i landskapsbilden, och få uppskattar odlad skog med jämngamla träd i spikraka rader. En kraftverksdamm kan förstås se vacker ut, men det förutsätter att man betraktar den ut en vinkel där själva fördämningen inte syns.
Så trots den generellt så positiva opinionen för exempelvis vindkraft, uppstår i princip alltid lokalt motstånd mot nya vindkraftverk. Som Energimyndigheten påpekar i sin rapport 100 procent förnybar el: Delrapport 2 – scenarier, vägval och utmaningar: ”Även den som står bakom en energiomställning kan vara motståndare till att den byggs just i deras hembygd.”
Den ”gröna energin” är behäftad med en hel del praktiska problem: låg kapacitet, väderberoende och fiaskon som när det gamla oljekraftverket i Karlshamn fick köras igång i somras för att de förnybara energikällorna inte levererade. Men låt oss uppehålla oss vid de visuella problemen, för de är inte så ytliga som det kan verka. Vindkraftanläggningar tar, tillsammans med kraftledningar och vägar för servicefordon, en hel del mark i anspråk. Lägg därtill ljudföroreningar, skador på fåglar och fladdermöss, och den vanprydande siluetten, och påverkan på naturen blir påtaglig. Som Fredrik Kullberg skriver i sin nya bok Kriget mot skönheten: En rapport om förfulningen av Sverige prioriteras klimatmål före naturmiljö: ”Natur måste offras för att mänskligheten ska kunna rädda den.”
Naturmiljön har dock i sig en privilegierad ställning gentemot kulturmiljön. Den orörda naturen har blivit ett ideal, åtminstone inom miljörörelsen, trots att kulturmiljöer i form av ängar och betesmarker är minst lika uppskattade. Det finns en utbredd föreställning att människan förstör naturen genom att interagera med den, men i själva verket kan hon lika gärna förbättra den. Ängsmark överträffar exempelvis orörd natur vad gäller artrikedom.
Samtidigt är ängarna hotade, dels av allt mer industriellt jordbruk, men framför allt genom att ängar och betesmarker lämnas att växa igen eller planteras med skog. Ofta är det så kallad ”energiskog”, pilträd som odlas i snörräta rader och huggs ned efter några år för att malas till flis och brännas i värmeverk eller förädlas till etanol – ännu en förnybar energikälla. Klimatet vinner, kulturmiljö försvinner.
Samma sak när delar av miljörörelsen kampanjar mot köttkonsumtion. I syfte att minska utsläppen ska vi helst leva på tofu och köttfärssurrogat, men djurhållningen är en förutsättning för att känsliga ängs- och betesmarker ska överleva.
Ibland görs försök att kompensera för de förnybara energikällornas inverkan på naturen. EU:s 20 år gamla vattendirektiv lanserades som ett sådant försök. Minimikrav sattes upp för vattenkvalitet i unionens medlemsländer, och svenska politiker gick sin vana trogna överstyr med implementeringen. Hundratals dammar har redan rivits och ännu fler är hotade. Däremot gäller det inte de stora industriella vattenkraftverken i Norrlands älvar, som enligt energiöverenskommelsen 2016 inte behöver vidta några ytterligare miljöåtgärder.
I stället drabbas små dammar med både historiska, kulturella och estetiska värden. En av de hotade gamla bruksmiljöerna är Järle kvarn i Närkes bergslag. Trots ihärdiga protester från föreningar och boende i närheten vill Naturvårdsverket riva dammen. I våras skrev Naturbrukarna Sveriges grundare Rickard Axdorff sorgset i Nerikes Allehanda:
Kvarnen har överlevt äldre medeltiden. Den var med på Folkungatiden. Den har genomlevt krig och härjningar. Den fanns där för Gustav Vasa och för hertig Karl (…) Mycket talar dock för att Järle kvarn inte kommer att överleva något som är värre än allt annat. Modern lagstiftning i händerna på tjänstemän med agenda.
Det bittra är att EU:s vattendirektiv medger att gamla dammar kan bevaras av kulturhistoriska skäl, en möjlighet som hittills inte utnyttjats en enda gång i Sverige.
Det är skevt att klimatet alltid tillåts gå före naturmiljö och kulturarv. Inte bara för att kulturmiljö är betydligt viktigare än beslutsfattare verkar vara beredda att medge, utan också för att vi ställs inför en falsk dikotomi. Det går att värna natur och kulturmiljö utan att för den sakens skull bränna kol och offra klimatet. Den uppenbara lösningen är kärnkraft, som varken tar enorma ytor i anspråk eller bolmar ut växthusgaser. Ändå verkar delar av den så kallade miljörörelsen nästan mer ivriga att stänga kärnkraftverk än kolkraftverk.
Ofta anges riskerna som ett argument, vilket är intressant med tanke på hur sällan riskerna med vattenkraft diskuteras. 1975, ett drygt decennium före Tjernobylkatastrofen, ledde en tropisk cyklon i Kina till att Shimantan-dammen i floden Huei kollapsade. Det iscensatte en dominoeffekt där vattenmassorna från varje brusten damm i sin tur sprängde fördämningar längre ned längs floden. Dammbrottet, uppkallat efter den största kollapsade dammen Banqiao, inträffade precis som Tjernobylkatastrofen i en kommunistisk diktatur, vilket gör det svårt att uppskatta antalet döda, men de brukar räknas i sexsiffriga tal.
Enligt regeringens klimatmål ska all svensk elproduktion vara förnybar om 20 år. Inte fossilfri, utan förnybar, en formulering som exkluderar kärnkraft. Det är ett mål som behöver omvärderas. Kulturarvet behöver kärnkraft.
