Ett ideologiskt manifest förklätt till en statlig utredning. I förra veckan presenterade Jämlikhetskommissionen sitt slutbetänkande. På svajig grund föreslås ett stor antal radikala reformer med tydlig ideologisk riktning. Rapporten är ett hån mot det svenska utredningsväsendet.
Obligatorisk förskola från tre års ålder. Uppsökande kulturskola. Återinförd förmögenhetsskatt och arvsskatt. Återinförd fastighetsskatt utan tak. Mer bidrag till dem som inte arbetar. Mer offentliga medel till olika typer av integrationsprojekt. Inskränkningar och regleringar av det fria skolvalet. Utvidgning av Arbetsförmedlingens uppdrag. Det är några av förslagen som Jämlikhetskommissionen lade fram i sitt betänkande som presenterades i förra veckan. Det är inte särskilt förvånande att rapporten applåderades av radikaler på vänsterkanten.
SSU-ordföranden Philip Botström applåderade rapporten och menade i Studio Ett i P1 den 6 augusti att förslagen överensstämde så väl med det egna förbundets linje att utredaren Per Molander skulle kunna ha varit ”en fluga på väggen” på SSU:s interna möten. Någon sådan inspiration från det socialdemokratiska ungdomsförbundet behöver dock inte Molander. Kommissionens ordförande har en lång historia av böcker, artiklar och utspel av ideologisk karaktär. Budskapet är detsamma: ekonomisk jämlikhet i utfall är ett självändamål och marknadsekonomin och globaliseringen är hinder som måste inskränkas och övervinnas.
Jämlikhetskommissionen tillsattes av den socialdemokratiska regeringen strax för valet 2018 och uppdraget gick i korthet ut på att analysera och ta fram förslag på hur den ekonomiska ojämlikheten i landet skulle kunna minskas på politisk väg, utan att den ekonomiska tillväxten äventyrades. Ett till synesmotsägelsefullt uppdrag. Det har spekulerats i om utredningens syfte i själva verket var att utgöra ett köttben till Vänsterpartiet i den dåvarande valrörelsen (även om Jonas Sjöstedt inte tycktes låta sig övertygas) eller om syftet är att förse den kommande valrörelsen med ideologisk ammunition.
Att just Molander utsågs av regeringen till att leda kommissionens arbete tyder med andra ord på att hela utredningen från början var ett beställningsjobb i syfte att bekräfta Socialdemokraternas ideologiska världsbild och ge ammunition inför en stundande valrörelse. Att utredningen tillsattes strax före det förra valet och att betänkandet presenteras mitt under mandatperioden bekräftar denna bild. Därmed kan utredningen sorteras in under den typ av partipolitiska och ideologiska produkter förklädda till oberoende utredningar som tycks ha blivit allt vanligare på senare år och som riskerar att undergräva trovärdigheten hos svenskt utredningsväsende.
Argumentationen i Jämlikhetskommissionens betänkande är försåtligt. Till exempel hävdar utredarna att de i sitt arbete har utgått från vad de kallar en ”liberal samhällssyn”, vilken de definierar som ”att analysen ska utgå från enskilda individer och inte från familjer, klaner, nationer eller andra grupperingar”. Några andra spår av liberalism i dess klassiska bemärkelse utöver denna formulering står emellertid inte att finna i rapporten. Medan den klassiska liberalismen syftat till att begränsa den politiska maktens inflytande över den enskilde och samhällslivet pläderar rapportförfattarna för ökade frihetinskränkningar och ett större offentligt åtagande.
Ett typexempel på rapportens försåtliga argumentationsstil finns i beskrivningen av immigrationens konsekvenser, där det slås fast att:
Den starka invandringen efter sekelskiftet har förändrat denna situation och förbättrat försörjningskvoten. En förutsättning för att detta gynnsammare läge ska kunna utnyttjas är att de immigranter som är i behov av en utbildningsinsats för att kunna vinna inträde på arbetsmarknaden under de närmaste decennierna blir delaktiga i en sådan.
Utredarna låtsas således som att den kraftiga migrationen av individer från lågutbildade länder skulle ha skapat ett för svensk arbetsmarknad gynnsamt läge. Särskilt missvisande är användningen av begreppet ”försörjningskvot” eftersom detta i själva verket inte har något med försörjningsgrad att göra, utan endast är ett mått på hur stor del av befolkningen som är i arbetsför ålder. Om graden av självförsörjning säger det emellertid ingenting.
Det ideologiska perspektivet blir särskilt tydligt i de avsnitt som handlar om ekonomisk omfördelning och skatter.
När man talar om jämlikhet brukar man göra en distinktion mellan jämlikhet i förutsättningar, vilket brukar vara den liberala ståndpunkten, och jämlikhet i utfall, vilket socialister brukar förorda. Rapportförfattarna avfärdar dock denna distinktion med argumentet att utfallet i ett skede av livet utgör förutsättningarna för nästa skede. Med andra ord måste utfallet ständigt korrigeras, företrädesvis genom statliga ingripanden. Utifrån denna argumentationslinje motiverar utredarna en rad radikala reformförslag som syftar till att kringskära den enskildes handlingsutrymme och utöka det offentligas befogenheter på en rad områden.
Det ideologiska perspektivet blir särskilt tydligt i de avsnitt som handlar om ekonomisk omfördelning och skatter. Bland förslagen kan nämnas återinförd arvs- och gåvoskatt samt en återinförd fastighetsskatt utan tak. Den senare motiveras på samma sätt som den här typen av konfiskatoriska egendomsskatter brukar motiveras: den är en så bra skattebas eftersom byggnader inte kan flytta från landet.
Utredarna menar också att skatten behövs för att olika upplåtelseformer skall bli likvärdiga. De bortser därmed bekvämt från att den som köper en fastighet har tagit en ekonomisk risk som hyresgästen inte har tagit, liksom att den som köpt en bostad inte primärt gjort det som en investering. Sammantaget är rapporten ett frontalangrepp mot det enskilda ägandet och en argumentation för att flytta fram det offentligas positioner på den enskildes bekostnad.
Det är med andra ord inte särskilt förvånande att ungdomspolitiker på vänsterkanten jublar åt utredarnas förslag. Till den seriösa samhällsdebatten tillför dokumentet dock inte särskilt mycket utan bör betraktas som vad det i själva verket är: en ideologisk beställningsprodukt och en partipolitisk partsinlaga ägnad att stärka regeringens linje inför den stundande valrörelsen.
