Den grasserande Coronapandemin har blottlagt konflikter mellan lantisar och ”stockholmare” som länge bubblat under ytan. Samtidigt finns det mycket som tyder på att det är landsbygden som har framtiden för sig, trots politikens idoga försök att döda den.
En resa i tiden
Konflikten mellan centrum och periferi är ett gammalt tema i svensk populärkultur. Från Albert Engströms böcker och karikatyrteckningar till filmerna om Jägarna. Ofta, men inte alltid, förväntas vi i publiken ta parti för de dumsnälla men lite troskyldiga invånarna på landsbygden, mot de cyniska och förhärdade stadsborna. Ibland, som i nämnda Jägarna, är dock landsbygden en farlig och främmande plats, befolkad av människor som inte besjälats av de civilisationens värderingar som anses härska i storstaden.
De nutida stadsmänniskornas förhållande till landsbygden är ambivalent. Å ena sidan finns bilden av en idyllisk plats för vila och rekreation. Ett förlorat Arkadien bara några timmars bilfärd bort. Resan till sommarstugan är för många svenskar inte bara en resa i rummet utan också i tiden: på ”landet” råder alltjämt 1970-tal, med furupanel i sportstugan och utedass mellan granarna. Åtminstone var det så fram tills för ungefär ett decennium sedan, när svenskarna i spåren av den ekonomiska uppgången började att rusta sina sportstugor till bristningsgränsen, för att kunna ha samma levnadsstandard där som hemma i stan.
Å andra sidan fungerar landsbygden som ett varnande exempel, en skräckvision från det förflutna, för dem som besjälas av modernitetens teleologiska idé om ett linjärt framåtskridande. Landsbygden och dess livsstil representerar, enligt denna verklighetsbeskrivning, det förflutna, medan storstadens människor och livsstil anses manifestera samtiden och framtiden. Ur denna föreställning springer en av vår samtidskulturs mest uttjatade berättelser: utvecklingsromanen om den unga mannen eller kvinnan som flyttar från en liten ort till storstaden för att frigöra sig från lokalsamhällets bojor och forma sitt eget öde.
Lantisar och badjävlar
Även om lejonparten av den svenska urbaniseringen ägde rum före 1950, lever fortfarande 1800-talets agrara självbild kvar under ytan hos många svenskar. Städernas befolkning ser sig som pionjärer, ett modernt avantgarde som upprätthåller det civilisatoriska ljuset i stadens fyrbåk i en kamp mot det omgivande mörkret. Föreställningen om att det agrara Sverige på något vis bevarats därute, på samma sätt som då en majoritet av svenskarna levde och verkade på landsbygden, gör att stadsborna kan betrakta sig som något förmer än de som bor i landsorten.
Denna attityd väcker givetvis motreaktioner och landsbygdsbornas misstänksamhet mot stadsborna är också det ett populärt tema i populärkulturen, från Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan (1964) via Lars Molins Badjävlar (1971) och Lars Åbergs SOS – en segelsällskapsresa (1988) till Maria Bloms Masjävlar (2004). ”Stockholmare” är synonymt med översitteri och dryghet. Rika människor som glömt hur man uppför sig och tror att allt kan köpas för pengar. Rotlösa exploatörer som konsumerar landsbygdens kvaliteter utan att ha någon koppling till den.
Detta är givetvis en nidbild i samma utsträckning som karikatyrerna av lantisar är det. Det är de flesta boende på landsbygden också medvetna om och inte bara tolererar utan även välkomnar ”stockholmarna” som sommargäster och skidturister.
Denna välkomnande inställning bottnar förvisso i ekonomiska och demografiska realiteter. Landsbygdens näringar är inte lika personalintensiva som de var för hundra år sedan. För att bedriva jordbruk eller industri behövs en bråkdel av den personal som krävdes bara för ett halvsekel sedan. Utan turismen skulle en stor del av landsbygdens befolkning vara tvungna att flytta därifrån. Vissa landsändar, som Gotland, Åre och Österlen, lever mycket gott på ”stockholmarna” som håller det lokala näringslivet rullande och utgör underlag för den samhällsservice som annars hade varit betydligt påvrare.
Under ytan lever dock den gamla misstänksamheten kvar, och det inte helt utan fog. Även om de flesta nettoskattebetalare bor i storstäderna och via utjämningssystemet finansierar en stor del av landsbygdens välfärd är också en stor del av den utveckling som missgynnat landsbygden skapad på politisk väg, från storstäderna.
Politiken som dödade landsbygden
Den första urbaniseringsvågen drevs på av den tekniska och ekonomiska utvecklingen, när Sverige ställde om från jordbruksland med merparten av befolkningen sysselsatt i de agrara näringarna, till industrination. Denna organiska urbanisering var i praktiken färdig vid 1900-talets mitt. Den urbanisering som ägde rum under de följande decennierna var en konsekvens av medvetna politiska beslut.
Dels handlar det om den solidariska lönepolitiken, en märklig idé som syftade till att slå ut små och ”ineffektiva” företag på landsorten och gynna stora företag i storstäderna, för att på så sätt höja levnadsstandarden hos arbetarkollektivet som helhet. Dels handlade det om motsvarande politik på jordbruksområdet, där landets självförsörjning skulle säkras genom ett storskaligt, industrialiserat jordbruk som också skulle säkerställa att jordbrukets anställda följde LO-kollektivets löneutveckling. Då fanns det inte plats för små, ”ineffektiva” familjeägda jordbruk. De småskaliga skulle slås ut, och så blev det, trots bonderörelsens protester.
En annan pådrivande faktor bakom urbaniseringen var den offentliga sektorns centralisering. Mellan 1950-talet och 1970-talet minskades antalet kommuner till en tiondel. Det gjorde att den lokala demokratin försvagades, när nio av tio förtroendeuppdrag försvann. Makten flyttade längre från medborgarna, som i sin tur fick mindre inflytande över den förda politiken. Makten flyttade också i regel från landsbygden till centralorten. De gamla landskommunerna inordnades under städerna, som i kraft av sitt större befolkningsantal helt kunde ignorera de kringliggande småorterna.
Centraliseringen av politiken medförde en centralisering av samhällsservicen. Beslutsfattarna i centralorterna var måttligt intresserade av önskemålen hos de boende i byarna runtomkring, utan såg i stället stordriftsfördelarna. Byskolor lades ned, och eleverna började bussas in till centralorterna.
Med skolorna försvann arbetstillfällen, men också småbarnsföräldrarna, som föredrog att flytta närmare de kvarvarande skolorna, inte sällan till de barnvänliga radhusområden som under samma period uppfördes i stor skala i centralorternas utkanter. Med vikande befolkningsunderlag försvann underlaget för det lokala näringslivet, vilket i sin tur gjorde att butiker slog igen och livet på landsbygden blev ännu svårare för dem som bodde kvar.
Verkligheten bortom stereotyperna
Utarmningen av landsbygden under andra halvan av 1900-talet var således en konsekvens av en medveten politik, som styrde både arbetstillfällena och samhällsservicen till centralorterna i allmänhet och storstäderna i synnerhet. Det finns således fog för ett visst missnöje från landsbygdens sida. Den har varit aktivt missgynnad, av politiken, under lång tid.
Men verkligheten är mer komplex än stereotyperna. Stockholmarna och badjävlarna är sällan födda i Stockholm, och är de det så är de sannolikt andra generationens inflyttare. De flesta som bor i de större städerna har sina rötter någon annanstans. Det är också därför som berättelsen om personen som frigör sig från födelseorten och flyttar till storstaden är så stark: den slår an en sträng hos nästan alla svenskar.
Baksidan av berättelsen är dock att den som inte flyttat framställs som förloraren, som den som blivit kvar. En rest från det förflutna. Grus i maskineriet för det moderna projektet. Däri ligger troligen förklaringen till en del av den motvilja som riktas mot stadsbor från delar av landsbygdens befolkning. Man ställer inte upp på en verklighetsbeskrivning där man själv framställs som förloraren.
Hotet från Stockholm
I samband med Coronaepidemins spridning i Sverige och myndigheternas uppmaningar till social distansering har animositeten mellan stad och land aktualiserats. Nu är det plötsligt stadsborna och i synnerhet stockholmarna som utgör hotet. I skuggan av Covid-19 är inte ens sommargästernas semesterpengar välkomna.
Vid infarten till Loftahammar, norr om Västervik i Småland, hade någon invid skylten som hälsar välkommen till orten satt upp en egen skylt med texten ”men inte nu, vänd om!!” I sociala medier vädrar svenskar sin frustration över de dumma stockholmarna, en frustration som späs på av medierapportering om stockholmare, även i riskgrupperna, som ignorerar uppmaningarna om social distansering och obekymrat trängs för att köpa ål i Östermalmshallen.
Det är som att pandemin och stockholmarnas synbara oförmåga att hantera den har skapat en säkerhetsventil för något som länge har behövt pysa ut. Samtidigt är det kanske också uttryck för en konflikt som i allt väsentligt är överspelad. Den centraliserade politiken kunde under lång tid köra över landsbygden och kapitalet ackumulerades i städerna. Men avfolkningen av landsbygden har avstannat.
Landsbygdens revansch
Visserligen sker befolkningsökningen i huvudsak i storstäderna, så det relativa förhållandet förskjuts fortfarande till städernas favör. Men maktbalansen har börjat tilta i landsbygdens riktning. Livet på landet har får många börjat framstå som allt mer lockande. Representanter för de kreativa klasserna skaffar sig ett gammalt torp som de rustar upp, och jobbar på distans om de kan. Bredbandsutbyggnaden har skapat förutsättningar. Ett tecken i tiden är alla de program som handlar om det idylliska livet på landet, från Mandelmanns gård i TV4 till ”Hjälp, vi har köpt en bondgård” i Sveriges Television.
Samtidigt har en eskalerande gängkriminalitet, social segregation och en underförsörjd småhusmarknad gjort städerna allt mindre attraktiva att bo och leva i. För första gången på årtionden upplever Stockholm ett negativt flyttnetto. De som lämnar staden är i huvudsak barnfamiljer med två förvärvsarbetande föräldrar, som söker lugnet och tryggheten, helst i ett eget småhus, som staden inte längre erbjuder.
De politiska makthavarna har länge besjälats av idén att stadens attraktivitet är så stark i sig att det inte spelar någon roll vad man gör med staden, människor kommer att vilja flytta dit i alla fall. Därför har bostadspolitiken enbart präglats av tanken på volymer, medan boendets kvaliteter lämnats därhän. Nu ser vi tecken på att detta tänkande bygger på felaktiga premisser. Människor är beredda att pendla långt, eller helt byta livsstil, för att kunna bo och leva som de önskar.
Kanske är det i framtiden inte den som lyckats flytta in till staden som kommer att betraktas som historiens vinnare. Kanske är det tvärtom den som har råd och möjlighet att leva och försörja sig på landsbygden, med den livskvalitet som det innebär, som kommer att anses ha dragit det längsta strået. Som kan välja bort otrygghet, gängkriminalitet, trängsel och främlingsskap.
Fortsätter vi att vara en högspecialiserad tjänste- och teknikekonomi kommer de mest välbetalda arbetstillfällena i framtiden sannolikt att kunna utföras lika väl från en faluröd stuga med sjöutsikt som från ett kontorslandskap på Norrmalm. Kvar i städerna blir i så fall de som måste vara kvar, för att de inte har någon annanstans att ta vägen. Ungefär som hände med många av miljonprogrammets stadsdelar, som beskrevs som framtidslöften, men som snabbt urartade i förslumning och social misär.
Kanske kommer Coronapandemin rentav att driva på denna utveckling. När så många har fått en snabbkurs i videokonferenser kommer en del av dem sannolikt inte att känna någon större längtan att återvända till kontoret. Varför vilja trängas i tunnelbanan när man kan vakna till fågelsången och vindens sus i trädkronorna?
