”Lämna det till experterna”, har blivit närmast av ett mantra de senaste dagarna, i skuggan av den grasserande pandemin.
Människor som uttrycker egna uppfattningar om hur smittospridningen skall begränsas och om de åtgärder som vidtas, avfärdas med nedlåtande kommentarer i stil med att ”jag visste inte att du var epidemiolog”, som om endast de verksamma inom ett fackområde fick uttala sig därom.
Det finns helt uppenbart en längtan efter en ordning där svåra beslut helt kunde överlåtas till expertisen, så att vi andra kunde svära oss fria från ansvar och slippa oroa oss över händelseutvecklingen. Men så fungerar inte ett samhälle, allra minst en demokrati.
För det första är en expert sällan eller aldrig expert på samtliga samhällsområden som berörs av de beslut som måste fattas. Experten bidrar med faktaunderlag från sitt expertområde, beslutsfattaren måste således ta in expertkunskap från många olika experter.
För det andra är experterna sällan ense. Beslutsfattaren måste alltså väga olika expertutlåtanden mot varandra, och bedöma deras trovärdighet.
För det tredje handlar beslutsfattande om prioriteringar, där svåra avvägningar måste göras. En expert på ett sakområde behöver inte ha gott omdöme bara för att vederbörande sitter på stor sakkunskap.
För det fjärde finns målkonflikter, där olika aktörer vill olika saker och där olika önskvärda resultat krockar mot varandra. Politik är inte vetenskap utan en strävan om att förändra samhället i den riktning man önskar.
De folkvalda gör klokt i att omge sig med kunniga experter som kan ge dem ett gediget beslutsunderlag, men de kan inte delegera beslutsfattandet åt dessa.
Samma problem kan ha olika lösningar beroende på från vilken utgångspunkt man närmar sig dem. Experter bidrar med faktaunderlag och konsekvensanalyser, men de kan inte nödvändigtvis avgöra vad som är rätt och riktigt ur ett moraliskt, ideologiskt eller principiellt perspektiv.
För det femte är det i en demokrati väljarnas representanter, de folkvalda, som har fått medborgarnas mandat att fatta de avgörande besluten. De folkvalda gör klokt i att omge sig med kunniga experter som kan ge dem ett gediget beslutsunderlag, men de kan inte delegera beslutsfattandet åt dessa.
För det sjätte är experter inte ofelbara. Vi har alla ett ansvar att från våra olika perspektiv och kunskapshorisonter granska experternas utlåtanden, vrida och vända på dem, ställa dem mot andra experters utlåtanden. Vi lekmän kanske inte var och en sitter på tillräckliga kunskaper om komplicerade fackområden, men tillsammans sitter vi på en stor och omfattande kunskap.
Vi har alla ett ansvar att sätta oss in i komplicerade frågor och att göra konsekvensanalyser. Expertisen har haft fel förr. Därmed inte sagt att vi inte ska lyssna på experter eller respektera deras specialistkompetens, tvärtom, men vare sig våra folkvalda eller vi medborgare kan ducka vårt eget ansvar.
